Fick frågan i dag varför jag kallar mig krigsreporter vilket ibland är känsligt för journalister. Oklart varför, tror det anses pretto eller så är folk obekväma med att enbart ägna sig åt krig.

Jag kan glatt erkänna att jag använder epitetet ibland för att reta folk. (Att vara provokativ är dumt, jag vet, men ibland kan jag helt enkelt inte låta bli.)

Men krig är det ämne jag skriver om, det är det som jag är intresserad av, tycker är viktigt att vidareutveckla, diskutera och ägnar min energi åt så därför kan jag inte se mig som något annat än krigsreporter.
Och genom att göra det tar jag också ansvar för denna mycket speciella journalistiska inriktning och det ansvar man har som utsänd, både i sin rapportering men också för de man intervjuar vilket är viktigt.

Även om jag inte direkt är rädd vid skottlossningar så tycker jag absolut inte det är särskilt kul, det är något som ingår i jobbet och som är jobbigt och ibland oroväckande. Så det handlar inte om adrenalinkickar, att vilja se strider eller död.

Det handlar däremot om att hitta och sedan berätta om de mönster och strukturer som gör att krig bryter ut och fortsätter. Om människorna som drabbas och hur de påverkar dem. Varför de styrande tar de beslut de tar.
Detta är självklart omöjligt att göra på en reportageresa, det är därför jag åker tillbaka, gång på gång och träffar samma personer.
i Irak så har jag hittat en historia som jag helt enkelt måste följa till slutet….för att den engagerar mig så mycket och för att den berättar så mycket om oss alla som människor och om de normer och drömmar som styr oss.