Jag bevakade mitt första krig 1992.(Kroatien och sedan Bosnien, Somalia, Kosovo, osv) Jag har dessutom varit kolumnist sedan 1995. Dessa både erfarenheter har lärt mig många saker och gjort mig väldigt luttrad inför folks reaktioner men ändå blir jag fortfarande förvånad ibland.
När jag var i Irak ondgjorde sig en del människor över att jag var inbäddad trots att de inte hade minsta lilla aning om vad det egentligen innebär.

1. Alla reportrar är inbäddade på ett eller annat sätt, antingen hos militären eller bor de på ett fortifierat hotell, eller i Gröna zonen och har egna säkerhetsvakter. De som tycker det är fegt kan ju åka till Bagdad gå ut på stan, bli kidnappad, hållas fånge i några veckor och sedan bli halshuggen inför en kamera för att bevisa sitt mod. Jag har däremot inte överlevt sju krig genom att vara korkad.

2. Folk verkar tro att man som reporter slaviskt måste följa en massa regler som inbäddad. Själv har jag samma syn på regler som piraterna i ”Pirates of the Caribbean” ser på ”the parlor”- mer som en rekommendation. :=)
Tror ni verkligen att en erfaren reporter är viljelös och låter sig hjärntvättas bara man sätter foten på presskontoret i Bagdad?

3. Jag fick en massa kommentarer från en man som ville diskutera hur hjärntvättad jag var av amerikanska armén. (Detta innan jag skrivit en enda artikel.)
Han blev jättearg när jag nonchalerade honom. Tanken att jag befann mig i en krigszon och arbetade 17-18 timmar per dag, och därmed inte hade tid eller lust att diskutera just med honom, som inte hade en aning om vad han pratade om verkade aldrig ha slagit honom.
En diskussion bygger på ömsesidig respekt och vridande och vändande på fakta och sakfrågor. Jag lyssnar inte på människor som börjar med att säga att jag är en idiot. Varför skulle jag göra det?

Inte heller tar jag ynglingen på allvar som på sin blogg står framför en sovjetisk flagga och i ett inlägg tycker att det var synd att jag inte blev skjuten i Irak. (Däremot hoppas jag innerligt att min son inte kommer att hitta vad han skriver.)

En annan man skriver att Jacob är mentalt störd, vilket han absolut inte är och jag funderar på om påståendet är förtal.
En blogg är ett sätt för alla att kunna framföra sina åsikter och därmed få samma inflytande som en journalist eller opinionsbildare. Men makt innebär också ansvar. Att anonymt sitta och vräka ut sig vad som helst är bara osmakligt och föraktfullt. Har du en åsikt så stå för den, med namn och bild. DET är rakryggat.

4. Till dig som skickar länkar till ”artiklarna jag aldrig skrev”. Jag har inte skrivit alla artiklar, hur kan du veta vad jag tänker göra?

5. Genom bloggen redovisade jag hur journalistiskt arbete går till i Irak. 90 procent av läsarna har uppskattat den, de som varit negativa verkar mest ha varit vänsterungdomar.
De verkar ha sin uppfattning och är inte beredd att rucka på den. Trist, för verkligheten är komplicerad och saker och ting är sällan som man föreställer sig. Alla har rätt till en åsikt, och jag är självklart beredd att dö för rätten alla har att uttala sig:=)
Men snälla, tänk på vad ni skriver. Denna rätt är inte självklar, miljoner människor drömmer om att kunna skriva vad som helst i en blogg utan att bli fängslade och/eller avrättade. Så hedra er frihet genom att ta ansvar för era ord.

6. På grund av ovanstående är jag så glad att Alex och The proud one för en riktig, superintressant debatt på min blogg. De symboliserar det bästa med internet och den fria, öppna kommunikationen.
Kan inte någon också rädda Patrik från hans tråkiga tillvaro i Blekinge? Nu måste jag jobba på på min kolumn.
Och förmodligen kommer jag resa iväg till ett fjärran land väldigt snart. Mer om detta senare.

Finns det någon tråkigare dag? Helt meningslös och allt är stängt.

Heloterna var det ju! Häftigt att så många med samma intressen läser bloggen och snälla fortsätt att debattera Iraks forntidshistoria. Jag älskar att läsa det ni skriver och skulle gärna lagt mig i men jag har en Irak-artikel kvar att skriva innan söndag. Plus en kolumn. Och sedan kanske jag ska åka iväg till ett nytt land….

Jag läste din superintressanta text men glömde lägga ut den. Det är fixat nu.

Soldaterna på Fob Iskan hade ett enda nöje, att se på piratkopierade filmer. Självklart var filmen 300, som handlar om spartanerna, deras favorit. Vad kan man vänta sig i en hypermanlig miljö där krigaidealet är allt?
En amerikansk soldat frågade om det var sant att spartanerna offrade sig för hederns skull i bergspasset. Jag svarade jag att jag trodde att det egentliga skälet var att de annars skulle ha mist makten över sitt slavfolk som höll uppe deras ekonomi. Visst hette detta slavfolk hoppliterna? Eller minns jag fel?
I vilket fall var spartanernas liv eländigt tråkigt och spartanskt. De fick inte ens äta god mat. Fast de uppfann en krigsföring som stod sig under tusentals år, och det är inte dåligt.

Mina otroligt snälla grannar har sopat min uppfart. I det hyperstressade läge jag befinner mig i just nu är detta det absolut bästa som kunde hända. (Tro mig, jag har varken tid eller lust med trädgårdsarbete.)
Och jag och sonen har precis köpt en Playstation 3. Om jag bara hade skrivit mina artiklar som jag har kvar från Irak så hade lyckan varit fullständig. Men det har jag inte. Så ingen mening med att gnälla, det är bara att jobba på.

Hej Johanne,

samma dag du och Mats lamnade FOB Iskan utbrot harda strider mellan Shia – och Sunnimuslimer i Iskanderiyah samt Haswa, tva fororter till Baghdad som ligger inom vart AO (Area of Operations).

Det borjade med att en sopbil fullastad med TNT sprangmedel kordes rakt in i en Shia mosque i Haswa (du och Mats akte forbi pa samma gata nar ni var ute pa patrull med oss) och en sjalvmordsbombare utloste en fruktansvard explosion.

Vi anlande till platsen en haltimma efterat, och det var ett kaos utan dess like. Overallt runt omkring ruinerna efter bomben (en s.k. VBIED – Vehicle Borne Improvised Explosive Device) lag det likdelar och sarade, samt doda manniskor. Vara medics (sjukvardare) forsokte radda sa manga de kunde.
Scenerna som utspelade sig pa platsen, med skrikande barn samt likdelar overallt, var mycket otrevliga, och jag madde illa.

Sedan borjade skottlossning och vi blev beskjutna (som vanligt). Vi tog skydd och forsokte avgora var prickskyttarna var gomda. Darefter kom en stor rysk 107mm raket vralande och forstorde Sunni-mosquen rakt over gatan. Skottlossningen fortsatte samt granatattackerna hela dagen och hela natten.

Nar sondagen var slut hade fem mosqueer forstorts. 11 civila doda, 44 skadade. En av vara soldater sarad.
Jag har inte sovit manga timmar.

Vi skall ut pa en ny patrull nu. Jag kanner mig trott.
Hoppas att allt gar bra for er dar ni nu befinner er.

Jag skriver mera nasta gang jag far tillfalle.

Vanliga Halsningar, Jacob.

Linda Skugge har läst min bok Freja och undrar i sin blogg i dag vad diser är. (Ni får hitta den själv för jag fattar inte hur man länkar.)

Svaret är i alla fall att enligt fornnordisk mytologi var diserna en grupp kvinnliga ande/gudinneväsen. Den främsta av dem var vanernas Freja som därmed var Vanadis. (Ett namn som lever kvar i Vanadisplan.)
Diserna kan ha haft samma roll som nornor och fylgior, det vill säga beskyddare av människor. Framför allt är de en påminnelse om att religionen inte alltid enbart handlat om manliga gudar utan att det förr fanns många kvinnliga gudinnor med makt över liv och död.
Freja, Ishtar och de andra var dessutom både fruktbarhets-och krigsgudinnor. Det fanns med andra ord lite mer spelrum än den traditionella kristna hora/madonna rollen som präglar vår kultur.
Nu ska jag återgå till den Irakartikel som jag håller på att skriva.

Så störtade jag rakt in i verkligheten igen med betalandet av räkningar och däckbyte. Herregud vad jag hatar att byta däck!
Tusen andra saker måste plötsligt göras….borde man inte få något form av frikort från verkligheten så man hinner landa? Fast det är i alla fall vår.
Och i kväll ska jag dricka vin och umgås med kvinnor, något jag verkligen har längtat efter.

Vi lyckades komma med ett plan till Frankfurt i natt och jag har nu precis kommit in genom dörren efter drygt 36 timmars resande. Mats, fotografen har sovit i fåtöljer två nätter i sträck men allt gick bra.
Känns konstigt att vara hemma, lite kluvet, men också skönt att ÄNTLIGEN få sova ut i sin egen säng. Kommer dock inte att vila så länge. Har ett par artiklar kvar att skriva från Irak och sedan ska jag förmodligen ut på nya äventyr.
Men först ska jag landa och det kan alltid vara lite kärvt.
Roligt att så många tyckte om artikeln om Jacob. Jag ska vidarebefodra hälsningarna, då blir han glad. Det är sannerligen inget lätt liv han har där nere. Och visst var Mats bilder fantastiska? Han har verkligen fångat Jacob och hans tillvaro på ett helt fantastiskt sätt. Jag blev så berörd av fotografierna att jag grät första gången jag såg dem, och tro mig det har ALDRIG hänt förr.

Blir däremot väldigt trött på de som skriver och tror att jag suttit i Green Zone hela resan. Mitt råd till er ”experter” är att ni själva åker till Irak och ser efter hur det är där istället för att sitta i soffan och tro att ni vet allt. Lite verklighet är alltid bra för att nyansera världbilden.
Däremot uppskattar jag diskussionen om kurdernas ursprung. Återkommer om detta….när jag sovit länge.
Godnatt