Självklart har jag anlitat en stylist för att fixa till huset, min förmåga att pyssla är lika med noll. Fast hon har inte bytt ut möblerna eller något sådant utan istället sett till att trappräcket blivit ommålat och andra småsaker som jag borde ha fixat för länge sedan men aldrig orkat.

Nu är i alla fall huset besiktigat och det hade inga konstiga fel vilket var en lättnad. Det har också blivit fotograferat och ska snart läggas ut på Hemnet.
Min ångest inför bostadsbytandet har klingat av till en sorts  zenbuddistisk ”det får väl gå som det går” känsla. Märkligt att jag alltid mår dåligt innan jag gör saker  men när väl hjulen börjat rulla är allt ok.

Annars slänger jag  mest saker. Det finns något oerhört renande i att göra sig av med all skit som man samlat på sig genom åren. Jag är oerhört osentimental, behåller bara saker jag faktiskt använder.

Roligast var när jag hittade en påse med gamla fotografier. (Som jag inte slängde.)
Jag skrattade så jag grät när jag såg på foton av mig själv och mina polare i tuperat hår och bredaxlade kavajer.  Inte nog med att vi såg för jävliga ut , vi såg dessutom ut som om vi  tyckte vi var snyggast i hela världen.
80-talet var sannerligen ingen höjdpunkt, varken i modets historia eller i mitt liv.