”Incoming, Incoming. Duck and cover. Stay away from the windows.”
Den metalliska, förinspelade rösten från det automatiserade larmsystemet skär genom den amerikanska ambassadens matsal.
Någon rycker till och vill kasta sig på golvet men resten sitter kvar vid de långa borden.
Jacob ser upp från sin tallrik för en kort sekund men fortsätter sedan att äta.
-Det här är den säkraste platsen på hela ambassaden, säger en överstelöjtnant som jag känner sedan tidigare.

”Incoming, Incoming. Duck and cover”. 
Rösten fortsätter att eka genom matsalen fylld med militärer och ambassadpersonal.
En dov explosion hörs utanför, sedan en till. Alla fortsätter oberört äta sin middag.

Jag skär i min grillade kyckling och tänker på Holiday Inns matsal i Sarajevo.
När kriget rasade som värst detonerade granater utanför fönstret medan pianisten spelade ”As time goes by” medan  journalister och hjälparbetare åt middag och drack vin.
Här, i Bagdad, finns ingen alkohol men samma acceptans, spelad eller ej, inför vad som sker.

Ytterligare en granat slår ned i närheten.
Någon, förmodligen en hög officer, skriker en order, vilket får alla att omedelbart kasta sig under borden. När vi sitter på golvet, gömda under vaxduken, vinkar överstelöjtnanten glatt och det svårt att inte brista i skratt över det absurda i situationen.
Ett par minuter senare är faran över, middagen fortsätter.

Amerikanska ambassaden ligger i Saddams palats, en stor sandfärgad byggnad som fortfarande påminner om andra dagar i överflöd.
Rotundan, en rund sal med högt blått tak är det vackraste rummet och roligaste är salen med en målning på Scud missiler som flyger mot skyn.

När vi efter middagen blir går över marmorgolven, upplysta av ett oändligt antal kristallkronor, hörs plötsligt musik eka genom korridorerna.
Ett country band står och spelar i en alkov och tydligen ska det bli dans lite senare. En officer berättar att en person har skadats i granatattacken men det finns ingen information om hur illa det gick. En av de country spelande militärerna knäpper på en banjo medan en annan börjar sjunga. 

Överstelöjtnanten eskorterar oss ut från byggnaden bort till poolen som glittrar förföriskt i den sjunkande solen. Vi slår oss ned runt ett vitt plastbord, njuter av att hettan börjar avta. Storbandsmusik från 40-talet hörs i fjärran, en skylt visar kvällens aktiviteter; tävlingar och kortspel.
Om inte ambassaden blivit beskjuten hade det varit lätt att glömma bort att vi befinner oss i Bagdad.
Jag frågar Jacob om han inte ska ta sig ett dopp, varför inte passa på att bada när han kan?
-Det hade inte känns rätt mot grabbarna på Iskan. Vi har ingen pool där så varför ska jag kasta mig vattnet?
Jag svarar inte, tycker mest att denna lojalitet är konstig och men glömmer sedan saken när överstelöjtnanten börjar fråga ut Jacob om hans militärbas, befälhavare och hur de irakiska soldater som tränas nära Iskan utvecklas.

Jacob svarar så uppriktigt han kan trots att situationen måste vara väldigt märklig för honom. Han är en menig, står längst ned på skalan, har inget att säga till om utan ska lyda order utan att fråga, och plötsligt umgås han med höga officerare som tillhör en helt annan värld än hans.

-Fast vi är ju mer soldater på riktigt, säger Jacob när vi en stund senare vandrar hemåt mellan taggtrådsförsedda betongmurar.
Han är fallskärmsjägare i en infanterienhet, det mest svettiga, tyngsta och arbetsamma vapenslaget. I egenskap av kulspruteskytt och som eskort till sin överste är han ofta ute på fältet. 
Officerare, särskilt de som arbetar i staber, sköter planeringen av insatser men utför dem sällan. Det är de meniga soldaternas jobb.

Fast jag har pratat med officerare som berättat att de längtar efter att lämna skrivbordet och ge sig ut i dammet och leva med männen, leva ut illusionen om riktigt krig.
-De får aldrig uppleva några äventyr, aldrig vara ute i verkligheten på riktigt, aldrig göra något kul, säger Jacob.
Å andra sidan slipper de se sina kamrater sprängas i bitar, slipper mista sina vänner och riskera livet varje gång de lämnar basen.
Det är däremot Jacobs vardag.