Sergeant Ken Pajinag, även kallad PJ, är en stabil kampsportsexpert från Hawaii. Denne 31-årige trebarnsfar är ledare för PSD, livvaktplutonen där Jacob ingår.
Vi träffar honom utanför det minimala kontoret, inte större än en låda hopspikat av plywood.
-Välkommen. Häftigt att du är tillbaka, säger han till mig.
-Jacob, vi har saknat dig.
De två småpratar en stund, sedan drar sergeant PJ ett djupt andetag, tvekar men bara någon sekund.
-Jag vet inte hur jag ska säga det här så jag bara säger det rätt ut, ok?
Något sorgligt har hänt. Sergeant Bruce Horner är död.

Jacob stelnar till, tar ett steg bakåt och gömmer sedan ansiktet i händerna.
Sergeant PJ kramar om honom, fler i plutonen kommer fram, klappar om Jacob, omfamnar honom, delar hans sorg.

Bruce Horner, en 43-årig militärpolis, var en av Jacobs bästa vänner. Han var ute på patrull i den shiitiska staden Mussayib för att leta efter tre försvunna soldater då en krypskytt sköt honom i halsen.

Sergeant PJ ställer sig vid min sida, skakar dystert på huvudet.
-Det där var tungt, jag vet hur goda vänner de var.

Efter bara några minuter försöker Jacob ta sig samman. Här på militärbasen finns inget utrymme för sorg.
Ett par av soldaterna i plutonen tar mig till mitt rum och Jacob insisterar på att hjälpa till med väskorna, trots att jag inte vill utan tycker det är hemskt att han inte får tid vara ledsen.
-Livet går vidare, det är trist men det är ju så här det är vara soldat. I ena stunden skrattar man tillsammans, i nästa är någon borta för alltid.
-Bruce var så glad, om någon var nedstämd försökte han alltid muntra upp honom.
En grupp soldater passerar förbi.
-Hey big man, how was leave?
Jacob tvingar sig att le.
-Great, I was drunk every day.

Några timmar senare går vi in i Bastognerummet, ett sammanträdesrum med ett stort bord i mitten där porträtten på döda soldater hänger på väggarna.
För tre månader fanns här tretton porträtt, i dag är de 23.
Jacob går längst väggen med bilder på döda soldater, män med familjer och barn, människor med drömmar och förhoppningar.
Han stannar vid det sista där en kortklippt man i 40-årsåldern ler mot fotografen. Bruce Horner ser stolt ut men ögonen är fulla av skratt. Under hans foto står en kort biografi som avslutas med att han sörjs av sin fru Erin.
Jacob sänker huvudet. Vi står tysta i det ödsliga rummet.
Det finns inget att säga.