-Jag är den nya killen, säger min granne, en färgad kille från Minnesota.
sitter och röker på trapporna utanför våra rum, slöar i värmen.
-Låter trist, svarar jag.
Han rycker på axlarna.
-Det är så det fungerar. Jag kom hit för tre dagar sedan, har inte träffat någon i min enhet än. Sergeanten sa åt mig att ligga lågt, vara tyst och vänta tills jag blir tilltalad, säger han.
Vi röker tysta en stund.
En soldat som bor ett par dörrar bort kommer gående i gången mellan bostadscontainrarna. Han stannar till, frågar min granne vilket kompani han tillhör.
-Apache men jag har inte träffat dem än, svarar han.
-All right, du är den nya killen, säger soldaten och lyser upp. Härligt, jag har varit den nya killen i tre månader, äntligen slipper jag det.

Själv är jag ny på FOB, forward operation base, Iskan. Löjtnant Mitchell är  pressofficer, det vill säga han har det som extrajobb vid de få tillfällen en journalist kommer hit vilket inte är ofta. Även om löjtnanten gör vad plikten kräver verkar han inte direkt överlycklig över denna uppgift. Efter vi pratat i några minuter går vi bort till det rum där sergeant PJ bor.
Löjtnant Mitchell säger att det handlar om en total inbäddning, att jag får följa med soldaterna i plutonen hela tiden, på möten, uppdrag, och göra allt de gör.
-Är du nöjd? frågar löjtnanten sedan.
-Absolut, svarar jag.
-Bra, säger han och lämnar snabbt platsen.

Sergeant PJ är dock mån om att jag ska känna mig välkommen. Han ger mig kombinationen till kontoret, pekar på ett litet skrivbord som för tillfället är belamrat med en M16 och rökgranater.
-Där kan du sitta och jobba.
Sedan säger han att de närmsta dagarna kan bli långsamma. PSD, personal security detachment, har till uppgift att skydda översten men för närvarande befinner han sig inte på basen.
-Han är på väg tillbaka från semestern, tills han kommer hit har vi har inte så mycket att göra. Det är oerhört långtråkigt. Jag gillar att åka utanför taggtråden, det gör att dagarna går mycket fortare.

Ryktet säger dock att översten har setts på BIAP, Bagdads militära flygplats och kan anlända precis när som helst. De sexton soldaterna i plutonen pratar om det hela tiden, några har slagit vad om hur länge det kommer att dröja mellan överstens ankomst tills han åker ut. Det kortaste budet är fem timmar.
Om det är bra eller dåligt råder det dock delade meningar om. Några tycker det är skönt att stanna på basen där ingen skjuter på dem, andra ser fram mot att göra något, vad som helst.

Själv försöker jag finna mig tillrätta, hitta ett sätt att förhålla mig till det som sker.
Jag ska berätta vad som händer med plutonen, förklara vad de gör men just nu går det inte särskilt bra.
De är avvaktande, visserligen vänliga och de frågar om jag vill följa med och röka, äta eller vad de nu ska göra. De är glada men oförstående till att jag skriver om enligt deras åsikt, totalt ointressanta värld.
Men det verkar inte som om de litar på mig, och de verkar inte riktigt veta hur de ska förhålla sig till mig.

Jag är en reporter och även om ingen i plutonen säger något så har det tidigare hänt att officerare kommit fram och haft långa utläggningar om vilken vrångbild media ger av vad som pågår i Irak, som om jag var skyldig till all nyhetsrapportering i världen.

Att jag anses vara liberal i denna, milt sagt, republikanska miljö är inte heller direkt meriterande.

Dessutom är jag en civil kvinna, ett UFO lika ovanlig som en jultomte på styltor bland dessa 800 infanterister.

Jacob är dessutom frånvarande och håller sig mest undan. När vi går till matsalen tillsammans sitter han mest tyst och svarar enstavigt på tilltal. Jag frågar inte varför, antar att han har alla skäl i världen till att vara nedstämd.

Allt detta sammantaget gör att jag känner jag mig ganska ensam och utlämnad.
Iskan är ett nästan helt främmande territorium som jag måste lära mig mer om, jag måste också låta tiden gå så att folk vänjer sig vid mig.
Så jag arbetar, sitter på kontoret, småpratar med soldaterna, ligger lågt och hoppas att läget förbättras, att något ska ske. 
Det gör det en sen eftermiddag då sergeant PJ stegar in på kontoret och är på ett strålande humör.
-Det här kommer du att gilla: Vi har fått ett uppdrag. Äntligen ska vi åka utanför taggtråden!