Jacob byter rum, bär saker fram och tillbaka och är på dåligt humör.
Av något oklart skäl ska plutonens mest storväxta soldater dela rum. Hans nya rumskamrat, Henry, är en något rundlagd, 29-årig före detta fotbollspelare med välbärgad medelklassbakgrund som gick in i armén på grund av han höll på att åka dit för langning. De andra kallar honom ”pimp”, ett epitet han förtjänat för sin förmåga att fixa saker.
Rummet där han bor är förmodligen det mest trivsamma på basen med TV, dator med fungerande Internet, kylskåp, mikrovågsugn och en matta som kan vara äkta på golvet.

-Ångrar du att du gick med i armén?
Stereon spelar house. I taket hänger en diskokula.
-Nej, då skulle jag inte ha träffat de människor jag har träffat, inte sett de saker jag sett. Och man kan nog säga att armén fått ordning på mig, säger Henry godmodigt.
Jacob packar upp saker, det är trångt i rummet. Nielsen, en 24-åring som är förare på Jacob´s Humwee och O´Neil, en väldigt rolig 21-åring, hänger också där och de hackar på Henry för att han väger för mycket.
Soldaternas midja mäts var tredje månad och om de blivit för tjocka blir de först varnade och har de inte gått ner i vikt inom ett år får de sparken.
-Kan någon ta med mat åt mig? Frågar Henry när soldaterna gör sig redo att gå och äta.
-Jag kan göra det, säger Jacob.
-Ge inte efter för den feta killen, säger Nielsen.
Han pekar på Henry med sin pistol, inte för att göra sig märkvärdig utan för att han råka hålla den i handen. Alla är ständigt beväpnade på basen, soldaterna får inte lämna sina rum utan sina M4 automatkarbiner.
-Att gå hela vägen till matsalen i den här hettan kommer göra att han förlorar en massa i vikt.
-Äh, svarar Henry godmodigt. Jag har tränat två gånger i dag.
-Jacob, han är din rumskamrat så han är ditt ansvar, säger Nielsen med  låtsat allvar.

De bråkar godmodigt med varandra en stund innan vi går. Henry har självklart fått Jacob att hämta mat åt honom.
-Jag hoppas att det har kycklingbröst i dag, åh jag älskar dem, säger O´Neil.
-Ja, det lär väl vara de enda bröst du får se på ett tag, säger jag.
Alla brister ut i gapskratt.
-Det där var elakt! Tror du inte jag vet det, säger O´Neil.
-Du satte dit honom. Vi lyckas aldrig med det, han är för bra för oss, säger Giglio.
 
Ett bra skämt väcker alltid respekt och det börjar gå bättre med soldaterna. De anstränger sig för att inkludera mig i gruppen och börjar långsamt slappna av.
Jacob är däremot tyst och går några steg bakom alla andra. Han håller sig fortfarande undan. Förhoppningsvis blir han snart sig själv igen.

Snart ska vi åka ut på uppdrag, se världen utanför taggtråden, de den amerikanska versionen av Irak.
Snart ska jag återvända till den plats där jag blev beskjuten.