-De som sitter i Sverige och klagar skulle bara veta vad du måste stå ut med, muttrar Jacob när jag återigen går igenom en metalldetektor, får mitt id-kort kontrollerat och sedan genomsöks av en irakisk kvinnlig vakt som muntert klämmer mig på brösten.

Jacob behöver bara visa upp sitt id kort för att vinkas igenom säkerhetskontrollerna och han är oförstående varför jag måste genomsökas hela tiden. Själv är jag van och tycker inte det spelar någon roll. Även om jag bär koalitionens presskort så är jag civil och därmed en misstänkt person. 

Det är inte heller för intet Gröna zonen kallas för en fortifierad stadsdel. Här finns parlamentet, villor där Baathpartiets ledning bodde under Saddams dagar, palats, ett sjukhus, ambassader, militära baser samt kontroller och vägspärrar som ska hålla självmordsbombare och andra attentatsmän borta.

Jacob är dock besviken. Det enda han hitintills sett av Irak är FOB Iskan och dess omgivningar så när jag beskrev Gröna zonen föreställde han sig ett Shangri-la. Verkligheten är dock inte lika spännande.
Faktum är att förutom de öststatsliknande byggnaderna så skiljer sig inte området så mycket från en militärbas. Överallt finns taggtråd och betongfundament samt alla dessa kontroller som vi nu betar av en efter en.

Målet är presscentret, Cpic. Där arbetar de pressofficerare som tar hand om journalister och sköter de utskällda inbäddningarna.
De flesta som har åsikter verkar dock inte ha en aning om hur de egentligen går till.
Sant är att man måste skriva på ett papper där man går med på en lång rad regler: En journalist får bland annat inte dricka alkohol, ha med sig porr, bära vapen, beskriva taktiker, teknik eller avslöja antal soldater i enheter. Alla intervjuer är ”on record” och det är förbjudet att publicera med en död soldats namn innan de anhöriga underrättats eller visa bilder på kroppen.
Men som vanligt finns det minst två verkligheter, den officiella och den i realiteten.

Inte heller talar en pressofficer om för en reporter vad hon eller han ska skriva. Självklart är de vänliga och presenterar en sådan bra bild som möjligt av vad sker i Irak, men så beter sig pressmänniskor alltid mot journalister oavsett var man befinner sig i världen.

Det är med andra ord inte ondskan högborg som Jacob och jag vandrar in i, däremot en ganska tråkig plats som luktar skarpt av rengöringsmedel och unken svett.
Pressrummet är fullt med kollegor som jobbar, väntar på sina tillstånd, transporter eller bara väntar på att något ska ske.

En rumänsk reporter sover tungt i en av de våningssängar som står till journalisternas förfogande, hans skäggiga kameraman berättar glatt att de bott här i tre dagar.
Det finns visserligen ett hotell på andra sidan gatan men ett uselt rum kostar 1750 kronor natten så många reportrar föredrar att bo gratis på presscentrat.
I soffan väntar flera irakiska journalister på att använda datorn. En reporter från Washington post skriver koncentrerat på sin bärbara.
Plötsligt dyker Kelly Kennedy från Military Times upp, pigg efter flera timmars sammanhängande sömn och glad över att vara på väg till den enhet där hon ska vara inbäddad. Jag är glad över att träffa henne igen, Jacob är däremot olycklig.

Han avskyr Cpic, tycker det är för trångt och märkligt. För honom är detta en främmande, kaotisk värld fylld med konstiga människor.
-Jag är van vid att vara inne i systemet, van vid att en sergeant talar om för mig vad jag ska göra, säger han.
För mig låter det olidlig, ändå kan jag förstå honom.

Vi söker upp officerarna som har hand om min inbäddning, de säger att de ska få oss till Jacobs militärbas så snart som möjligt. Därefter börjar de fundera över var ska vi bo.
Eftersom Jacob ska eskortera mig går det inte att skilja oss åt men han är en vanlig menig därför är hotellet uteslutet och presscentret är bara till för journalister.
Till slut löser Major Hernandez, en mild man i 30-årsåldern, problemet och kör oss till den bas där de högre officerarna bor.
När vi kör igenom grindarna verkar Jacob lättad över att ha återvänt in i systemet.

Bostadscontainrarna är alldeles nya och varje rum har en luftkonditionering kall som en nordanvind. Major Hernandez tar farväl men vi bestämmer tid då han ska hämta oss till middag på amerikanska ambassaden.

Jag har med andra ord en egen eskort, en major som chaufför, logi hos de högre officererna och ska äta middag på ambassaden. Fullt så här väl har jag aldrig blivit behandlad förr och det är inte utan att jag börja undra över denna välvilja.
Bara en sak är säker, så fort vi kommer fram till FOB Iskan kommer allt bli annorlunda.

-What is your mission number, mam?
Yrvaken och grinig ser jag på den unga, ointresserade soldaten som har hand om manifestet till helikoptern. Det är ingen som har sagt något om något nummer och varför är detta plötsligt ett problem?
-Vänta, jag fixar det, säger Jacob.
Han ringer upp ledningscentralen, ställer raka exakta frågor, övertalar någon att leta upp våra namn och skriver sedan ned en sifferkombination på en lapp och lägger slutligen på luren.
-Vi finns med. Du förstår man måste tala med lågt rankade soldater på ett speciellt sätt, det är så det militära fungerar, säger han vänligt och lämnar sedan över vårt ”mission number” till soldaten som har hand om manifestet. Plötsligt är allt ok och vi finns med på listan.

Trötta sätter vi oss på en träbänk i hangaren tillsammans med de andra passagerarna.
Plötsligt ropas våra namn upp. Det är bråttom, på med hjälm och skyddsväst, ett måste för att få flyga. Därefter sliter vi åt oss väskorna och skyndar ut till landningsbanan.
Där får vi stå och vänta ytterligare en lång stund. Det är så här det är hela tiden: Lång väntan, brådska och sedan lång väntan igen.

Till slut landar två Blackhawk helikoptrar på plattan. Vi kastar in väskorna i en av dem och hoppar in.
Ett par minuter senare lyfter den mjukt från marken och svävar in i det sidenmjuka mörkret. Några tomhylsor dansar runt på golvet i takt med motorns vibrationer. De två skyttarna, en på vardera sidan, greppar tag i sina lätta kulsprutor och ser ned på de upplysta men tomma gatorna.
Jag undrar hur de har det, människorna som bor i husen i den prydliga förort vi flyger över. Skytten som sitter närmast räcker mig en flaska vatten. Trots att det är natt är det ändå så varmt att håret svettfuktigt under hjälmen.

Till slut landar helikoptern på LZ, landing zone, Washington.

Några minuter senare är den försvunnen. Vi står vid en container omgjort till kontor som är omgiven av betongfundament. Beväpnade peruanska vakter står vid en stor grind. En stor skylt förklarar att dödligt våld är tillåtet.
Vi har anlänt till den mytomspunna Gröna zonen.

Planet kränger fram och tillbaka i vinden, dånet från motorerna är så högt att inälvorna vibrerar. Det finns sannerligen inget insmickrande med denna C130, inget fluffigt passagerarvänligt med flygvärdinnor och skvalande musik. Sätena består av tältduk och stålkonstruktionerna undertill skär in i ändan. Det finns bara några få fönster och de går inte att se ut från där vi sitter dessutom är det så varmt att munnen är torr av törst.

Det enda de drygt 50 passagerarna som sitter packade tätt bredvid varandra kan göra är att försöka sova. Ingen har börjat kräkas som brukligt är vilken är lättnad. Lukten sprider sig över planet och kan få en hel epidemi av spyor att bryta ut.
-Jag har hoppat från ett sådant här plan, säger Jacob som tillhör ett fallskärmsjägarkompani i Alaska.

Han berättar om hur soldater blivit hängande i linorna när de hoppat och sedan dunkats mot flygplanskroppen och brutit armar och ben.

-Är du aldrig rädd?
-Varje gång. Kanske är det för att jag är större än de andra men linorna i min fallskärm snurrar sig nästan alltid runt kroppen och det är besvärligt innan man snurrat dem rätt igen. Ibland är det iskallt, -35. Då fryser man röven av sig.

Larmet gör det svårt att prata, tysta tystnar sitter vi i planet. Till slut landar vi med en tung duns på Bagdads flygplats, eller Biap, som det heter på militärspråk.
Vi slussas ut ur planet in i en hangar där vi får sätta oss på träbänkar i väntan på registrering. När Jacob åkte härifrån sköts några granater mot flygplatsen. Denna morgon är däremot allt lugnt.

-Det känns konstigt att vara tillbaka, hela ledigheten gick så fort. Men det känns bra att åka tillbaka. Det låter kanske konstigt men jag har saknat grabbarna och rutinerna, säger han och börjar berätta hur roligt han tyckte det var att träffa sin familj, att dricka sig full och slippa raka sig varje morgon. Hur fullständiga främlingar i USA bjöd honom på drinkar, betalade hans lunch och kom fram och skakade hand med honom och tackade för hans insats.
Kanske har amerikanerna lärt sig läxan efter Vietnam och därmed behandlar sina soldater bättre.
Själv försöker jag känna efter hur det känns att vara tillbaka i Bagdad men det känns ingenting, däremot är dödstrött och skulle göra vad som helst för att sova en stund.
Det känns inte heller som om jag befinner mig i det irakiska Irak utan jag är snarare i en amerikansk enklav. Jänkarna finns överallt, lika uttråkade, lika svävande i limbo som på flygbasen i Kuwait sitter de och läser, sover på marken eller på bänkar.
Många av dem tillhör den truppförstärkning på 28000 man som skickats till Irak vilket gör att 160000 amerikanska soldater nu befinner sig i landet.

Fördelen med att befinna sig i denna värld är att ingen försöker kidnappa eller mörda mig. Att åka runt bland vanliga irakier är för riskabelt för en västerländsk journalist och jag tänker inte vara dumdristig. Dessutom äfinns min berättelse finns på Iskan och det är dit jag ska.
Men först måste vi ta oss från Biap till Gröna zonen, den fortifierade stadsdelen i Bagdad.
Det finns två sätt att åka dit, med helikopter eller bepansrad buss. Eftersom det förstnämnda går snabbast och det finns plats på en helikopter bokar vi platser på en sådan. Den går först om nio timmar vilket innebär att det finns tid att checka in i ett tält och sova en stund.
Äntligen.

De är äntligen här. Hundratals soldater väller ut ur bussarna och ställer sedan upp på en enorm upplyst grusplan. Jag går fram och tillbaka mellan raderna, försöker hitta Jacob bland den grågröna massan av trötta, jetleggade män.

Det är bråttom. Med lite tur kommer vi med ett plan till Bagdad redan i natt men då måste vi båda vara med på uppropet om en stund. Jag letar med blicken bland uniformerna, Jacob med sina 194 centimeter är huvudet högre än alla andra. Till slut får jag syn på honom, det var tre månader sedan jag träffade honom sist och det första jag säger är:
-Där är du! Kom fort.
Han är slutkörd efter en lång flygresa men lättad över att lämna ledet.

Vi skyndar till den hangar där ett papper ska hämtas som tillåter honom stiga på ett plan. Den medelålders sergeanten bakom den långa disken frågar vänligt om han kan hjälpa mig. När Jacob börjar förklara byter sergeanten omedelbart attityd och beordrar honom bryskt att ansluta sig till de andra soldaterna.
-Men han är min eskort, säger jag som faktiskt har detta skriftligt från Jacobs befäl. 
Sergeantens attityd förändras återigen, nästan som om hans personlighet var delad.
-Då förstår jag, vad bra att du inte reser själv, säger han vänligt och börjar skriva ut lappen.

Situationen är intressant.
Även om allt inom det militära är väldigt byråkratiskt, långsamt och fullt av väntan blir man som journalist vanligtvis väl behandlad. Jag ska inte heller hyckla med att det är en fördel att vara kvinna i denna strikt manliga hierarki, det gör att alla är ytterst vänliga och hjälpsamma.
Men allt detta gör att det är lätt att glömma bort hur systemet egentligen fungerar, särskilt för en vanlig, menig soldat.
Jacob är däremot van och lakonisk.
-Det är så verkligheten ser ut. Jag måste göra det jag blir tillsagd, måste ha order på allt, säger han och rycker trött på axlarna.
Sergeanten lämnar över lappen och vi skyndar vidare, hämtar Jacobs väska, skyddsväst och hjälm och hinner till precis till den plats där uppropet hålls, en hangar full med plaststolar kallat area 51.

Storbildstv´n visar ”We were soldiers” en krigsfilm från Vietnam med Mel Gibson.  En marinkårssoldat berättar att han väntat i tre dygn på att flyga härifrån och att han slutat tro på att några plan lämnar basen över huvud taget.
Vid registreringsbänken sätter soldaterna från flygvapnet Jacob på listan som min eskort.
-Du måste ha fått det bästa jobbet i armén, ropar en av grabbarna bakom disken.
Min landsman, som står och vinglar av trötthet, nickar vänligt och somnar sedan på en bänk.

En stund senare är det upprop, vi har inte fått plats. Nästa chans är om en och en halv timme, klockan fyra på morgonen.
Vänthallens vita plaststolar är fyllda med sitter bleka, trötta militärer som väntar på att skeppas ut. Filmen på TV´n visar hur amerikanska soldater i dör.
Kanske kommer vi härifrån med nästa plan, kanske inte. Bara en sak är säker: Nu har resan verkligen börjat.

Jacob är sen. Jag har väntat på honom i snart ett dygn på denna enorma amerikanska flygbas i Kuwait.
Vinden, varm som en hårfön, för med sig små sandkorn som biter i ansiktet, letar sig in i munnen och knastrar mellan tänderna. Sandstormen har hållit på i timmar. Den sliter som en rasande jätte i de stora beiga tälten där hundratals soldater väntar på att forslas vidare till Irak och Afghanistan.

Solen döljer sig bakom ett gulblekt dis. De få soldater som vågat sig ut liknar gastar när de vandrar runt i den stormiga hettan mellan Mac Donalds, Pizza hut eller de stora gulvita hangarerna som tjänstgör som vänthallar och kontor.
Det finns inte mycket att göra annat än att avvakta och ligga på sängen i det dammiga tält som jag fått mig tilldelat av ”billeting office”, det kontor som fördelar sovplatser.

Två civilanställda kvinnor ligger och sover, oberörda av att luftkonditioneringen låter som ett jetplan. Kelly Kennedy, en kollega från Military Times, sitter med korslagda ben och skriver på sin dator.
Senaste gången hon besökte Kuwait var som soldat under Desert Storm. Då var allt sönderbombat och hon sov i ett hål i sanden trots att det var åskväder. Nu har hon återvänt som journalist, en framgångsrik sådan som var den första som avslöjade missförhållande hos Walter Reed sjukhuset där veteraner tvingades bo bland råttor. Fast hon är så jetleggad att hon vaknar varje gång någon stövlar in i tältet och slår på ljuset. Jag, som sover lika illa, är glad över att träffat henne. Det gör att tiden går lite snabbare.

Jacob, en svensk som tjänstgör som soldat i amerikanska armén och som jag träffade och skrev om för tre månader sedan ska enligt det senaste telefonsamtalet anlända någon gång på kvällen. Han är på väg tillbaka till sin militärbas efter att ha varit på femton dagars ledighet i USA, den enda semester han har på femton månader. 
När och om han anländer till flygbasen i Kuwait ska han eskortera mig tillbaka till FOB Iskan, en gudsförgäten, dammig håla tre mil från Bagdad. Resan dit kan ta dagar och det känns bra att slippa färdas ensam.

Dessutom är Jacob vägen in i den här berättelsen som inte ska handla om politikers beslut eller om generaler, inte heller om irakiernas fruktansvärda lidande eller om USA ska stanna kvar i Irak eller ej.
Skälet till att jag återvänt är skildra en liten grupp soldaters vardag på Iskan. Vilka är de som riskerar att sprängas varje gång fordonen rullar ut genom grindarna? Varför har de valt ett liv i en sådan här strikt manlig miljö? Vilka är de egentligen, dessa soldater som en del utmålar som känslokalla mördarrobotar och andra som hjältar?
Frågorna är många men jag vet inte om jag kommer hitta några svar.

Just nu, medan jag ligger här på sängen med en smutsig hopvikt filt som huvudkudde, vet jag inte ens om jag kommer hitta Jacob.
Allt hänger i den sandiga, varma luften.

Jag kommer inte att skriva på några dagar men sedan kommer jag tillbaka med full kraft.
 Ha en riktigt bra midsommar!

Mitt i allt detta kaos av resor till Irak och Darfur, lägenhetsköp och husförsäljning, så släpps Fördömd som pocket. Jag hade nästan hade glömt bort att boken fanns men blev behagligt överraskad när jag började få en massa snälla mail från läsare. Kul! Det är stort när människor tar sig tid till att skriva till en författare.

Och säga vad man vill, men det rör i alla fall på sig:=)

Springer runt som en förgiftad råtta för att bli färdig med allt innan resan till Irak. Ni kan inte ana hur mycket pyssel det är med en sådan här resa, från all byråkrati med den amerikanska militären, logistik, utrustning, tillstånd och allt ni överhuvud kan tänka er.

Var på rea i dag och lyckades köpa flera tunna, ej genomskinliga, långärmade skjortor.
Ett måste, inte enbart för att jag åker till ett muslimskt land utan också för att jag kommer bo på en militärbas med 700 amerikanska soldater som inte ser kvinnor på ett år. Det absolut dummaste man kan göra i ett sådant läge är att springa runt i trånga t-shirt och åma sig, det är lika med yrkesmässig harakiri och det tänker jag sannerligen inte begå.

Hämtade också mitt mitt visum på Irakiska ambassaden. Ambassadören var vänlig
 och hjälpsam och lovade bistå mig om jag behövde något. Kanon. Hjälp kan man aldrig få för lite av.

Nu återstår bara det sista att fixa så snart är det färdigt med slöbloggandet. Ni kommer snart förstå vad jag menar…..

Det är underbart att allt är klart! Jag är så glad och lättad.
Ett stort plus är att köparna är supertrevliga och har två små barn. De kommer älska att bo i huset.
Än är det dock inte dags att flytta, först ska jag åka till Irak och det är avfärd om bara några dagar.  Medan väninnorna köper klänningar och badkläder shoppar jag ny ficklampa och ser över skyddsvästen.
Det är dessutom över 40 grader i Irak så de senaste dagarnas värme har varit en nyttig uppvärmning. Fast jag vet att det ändå kommer ta en vecka i Irak innan kroppen vänjer sig vid hettan.

Läs den här.