Jacob klättrar upp på taket till Humween med kulsprutan på axeln, en tung, 50 kalibers Browningkulspruta byggd 1957.
Han sätter fast den i en rekylvagga, skruvar sedan fast pipan och laddar den.
De övriga kulspruteskyttarna i fordonen som står parkerade i ett långt led på gatan håller också på att montera sina vapen. Hettan är olidlig. Svetten rinner över ansiktena. Inte ens i skuggan, där jag sitter, är det uthärdligt. 

Plutonens uppdrag är att åka till observationspost 2 och alla tycker det är roligt att jag ska följa med eftersom jag blev beskjuten där under mitt förra besök.  Själv är jag måttligt road, att bli beskjuten är sannerligen inget att sträva efter.

De samlas för att gå igenom uppdraget, berättar vem som ska åka i vilka fordon. Jag ska åka i sergeants PJ´s bil. Därefter går Sergeant Shirey igenom ”enemy situation report”, fientliga aktiviteter i området. Soldaterna får reda på vilken väg de ska ta och vilken räckvidd artilleriet har.
”Doc” Engelage, sjukvårdaren, berättar var helikoptrar kan landa lägst vägen för att plocka upp skadade.
Lorensen, soldaten som har hand om radio och kommunikationer, berättar vilken frekvens som ska användas om flygunderstöd behövs.

Därefter är det Nielsens tur att läsa upp ”rules of engagement”, de regler som används om civila kommer närmare fordonen än 100 meter.  Han talar snabbt, inte för att han tycker de är oviktiga utan för att han tycker det är obehagligt att tala inför andra.

1.    Skrik stopp på arabiska och signalera stopp med handen, säger Nielsen.
Soldaterna upprepar hans ord.
2. Sikta på fienden, säger Nilsen.
Den mörka talkören ekar genom fabrikshallen.
3. Om möjligt grip fienden, pressa ned honom på marken och sätt på handfängsel.
4. Skjut ett varningsskott.
5. Skjut för att döda.
-Om det inte finns tid så gå  rakt ned till nummer fem, säger Nielsen.

-Reglerna gäller om fordonen står stilla, oftast finns det inte tid att göra allt det där. Om någon skjuter på oss så skjuter vi för att döda omedelbart, säger Jacob.

Nielsen berättar sedan vad soldaterna ska göra om de upptäcker en IED, en hemmagjord vägbomb. Det är vad soldaterna fruktar mest, det har dödat och skadat många i bataljonen.
Soldaterna ställer sig tätt samman och sergeant PJ ber en bön att alla ska komma hem säkert från uppdraget.

När han är klar bryter alla upp och går till sina respektive fordon. Jag sätter på mig skyddsväst och hjälm, det känns fånigt eftersom fordonet är bepansrat men så är reglerna.
Hummweens dörr är blytung att öppna. Fordonet är belamrat med utrustning, ett navigeringssystem, rökgranater, ammunition, sjukvårdsutrustning och fosforforgranater som ska användas till att förstöra fordonet om det måste överges.

Sergeant PJ som sitter i sätet framför mig vänder sig om.
-Om skytten blir träffad tar du tag i hans ben och drar ned honom i bilen så att Tinsley ska ta hans plats. Ok?
-Ok, säger jag och hoppas att något inte ska inträffa.
-Har du öronproppar?
Jag nickar och sätter på mig säkerhetsbältet. Det är lite märkligt detta ständiga säkerhetstänkande med tanke på var vi befinner oss.
Hummween motor mullrar som ett åskväder, i nästa stund börjar konvojen röra på sig.
Ett par minuter senare kör vi ut genom grindarna, ut i en helt annat värld som kallas Irak.