Hummween vaggar över den ojämna grusvägen. Jag sitter bakom sergeant PJ´s rygg, ser ut på landskapet. Det är bördigt och varmt här vid Eufrats stränder. Palmer kantar en sjö där vattenbufflar svalkar sig i hettan. Barn leker utanför ett hus byggt av betongblock. Några män sitter på huk vid vägkanten, en av dem kastar en hatisk blick när de amerikanska fordonen långsamt kör förbi.

Det som soldaterna fruktar mest är de hemmagjorda vägbomber som rebellerna gömmer i marken. Häromdagen slog den irakiska polisen larm om att de hittat en vägbomb. Amerikanska soldater åkte dig för att desarmera den med då visade det sig att den var riggad som en fälla. När en sergeant närmade sig bomben trampade han på en gömd platta en bit från bomben som utlöste explosionen. Han miste sin fot och ena handen men han överlevde.

Rebellernas vägbomber blir med andra ord allt mer sofistikerade så konvojen har alla skäl i världen att köra långsamt.
Hummweens bepansring har visserligen uppdaterats många gånger, faktum är att den nu blivit så tung att den har lätt för att slå runt, ändå kan den inte stå emot explosionerna särskilt bra.
-Armèn har andra fordon som är bättre, till exempel Stryker. Men på grund av kostnaderna så har inte alla enheter fått dem, berättade sergeant Bradly Giglio innan vi åkte.
Detta faktum är naturligtvis inte något som soldaterna gillar.

Färden är lång, varm och ganska tråkig men till slut stannar konvojen bredvid observationsposten i ett moln av damm. Dörren till Hummween är blytung att öppna och en våg av hetta slår emot mig när jag stiger ut. 
-Det har förändrats en hel del sedan sist, eller hur? Säger sergeant PJ när vi går mot murarna, eller det som finns kvar av dem.
Allt jag kan göra är att nicka, förvånad över vad som hänt.

När jag var här för tre månader sedan bestod observationsposten av en muromgärdad byggnad som vaktades av soldater från irakiska armén. De blev ofta beskjutna av en sunnitisk by på andra sidan av ett vassövervuxet träsk.
Läs mer om det besöket och se bilderna här.

För ett par veckor sedan körde en civil lastbil till posteringen. Den släpptes ända fram till den lilla byggnaden där chauffören parkerade och sedan sprängde sig själv och lastbilen i luften.
Fyra irakiska soldater dödades och 22 sårades. Byggnaden är förvandlad till en ruin, allt är mer eller mindre borta.
-De har verkligen förstört det här stället, säger sergeant PJ och skakar på huvudet.
Amerikanerna håller på att bygga upp observationsposten igen i ny förbättrad form. En bit bort håller en lastbil på att lasta av betongfundament. Detta är ett sätt att demonstra för alla att man inte tänker ge sig.

En general lär ha sagt att denna sommar kommer bli den blodigaste för de amerikanska soldaterna. Sant är i alla fall att första bataljonens område har blivit allt våldsammare. Öster om floden Eufrat dominerar shiiter och där har den iranstödda Mahdi armén flera fästen. De attackerar både amerikanerna och sunni.
Väster om floden, där Saddams Medina division tidigare fanns, dominerar sunni.  Där finns också Al-quida och Islams armé som attackerar både shia och amerikaner.
Den irakiska polismakt och armé som nu håller på att byggas upp är mål för samtliga.

Den enhet från FOB Iskan som nu bemannar observationsposten börjar lasta av lastbilen som fört med sig mat och andra förnödenheter.
Det är olidligt hett, svetten forsar under skyddsvästen, dammet letar sig in i näsan och munnen.
Jag frågar en av soldaterna hur det är att vara posterad här.
-Jag hatar det här stället, svarar han med eftertryck.

Jag letar efter Jacob med blicken. Förra gången vi var här stod vi och skämtade om att något alltid händer om man tar av sig hjälmen. När jag ändå tog av mig den blev vi sekunden efter beskjutna. Jacob jagade iväg mig till en mur och skyddade mig sedan med sin kropp.
I dag går han däremot inte att hitta trots att han är med i konvojen. Han håller sig fortfarande undan.
De andra soldaterna börjar dock slappna av nu när jag följt med dem ut på fältet. Jag pratar lite med dem tills sergeant PJ eskorterar mig tillbaka till hummween.
Vi återvänder till basen och livet där.