Efter patrullen blir allt mycket enklare. Soldaterna slappnar av verkar ha funnit sig tillrätta med mig. På eftermiddagen bankar Jacob på dörren och frågar om vi ska äta middag. De senaste dagarnas dysterhet verkar helt borta.
-Det finns ingen mening att vara dyster, det blir bara värre då. Man får göra det bästa av situationen.

Att han var helt sig själv igen stod klart när han fäller följande kommentar.
-Har du nu vatten med dig? Din kropp behöver vatten mer än de där cigaretterna.
Som om jag inte ägnar all vaken tid åt att dricka. Temperaturen hovrar mellan 40-45 grader och när det inte blåser är det olidligt. Värmen suger ut all livskraft, satellittelefonen fungerar inte och allt man kan göra är att hälla i sig vattenflaska efter vattenflaska och be till makterna att inte luftkonditioneringen lägger av, vilket den gör ibland. (Arma irakier som inte har el!)

Det är 101 steg mellan rummet och den trailer där det finns duschar och riktiga toaletter och tro mig, jag har vandrat den vägen många gånger, en tråkig bieffekt av allt drickande.

Att inte dricka kan dock vara förödande, innan bataljonen åkte till Irak dog en av soldaterna av värmeslag och det händer med jämna mellanrum att någon svimmar.
Vatten finns dock utplacerat överallt i containrar och för att uppmuntra till en jämn vätskenivå har en affisch hängts upp i matsalen, oklart varför.
Den berättar vad som kan händer om man blir uttorkad och varnar för njursten, allas skräck, och ser ut så här.