Jag arbetar som menig soldat med graden ”specialist”. Mitt jobb, eller ”Military Occupational Specialty”, inom armén har förkortningen 11B 1P, och kallas för ”paratrooper”, eller luftburen infanterisoldat. Jag och mina kamrater kan luftlandsättas med fallskärm varsomhelst i världen med jetflygplan inom 48 timmar och sedan omedelbart påbörja ett överraskande infanterianfall.

Här i Irak arbetar jag som tung kulspruteskytt i en av de hummvee´s som ingår i livvaktsplutonen på basen. PSD, eller personal security detachment som det heter på engelska, är bataljonchefens livvaktsstyrka och består av sexton soldater vars huvuduppgift är att skydda översten som leder bataljonen på FOB Iskan. Överste Balcavage utgör ett attraktivt mål för terroristerna i stridsområdet och vi följer med och skyddar honom vart han än vill åka.

Översten vill varje dag åka ut och inspektera de olika kompanier han för befäl över i stridsområdet, så vi får chans att se ganska mycket av landsbyggden här i Irak, 30km söder om Baghdad, längs Eufratfloden. Det är ett farligt jobb eftersom vi ständigt blir beskjutna av fienden eller utsatta för vägbomber, men samtidigt är det ganska spännande och får tiden att gå snabbare här nere i hettan.
 
Mina gamla kompisar och andra där hemma i Sverige har ofta undrat varför jag tog värvning i den amerikanska armén och väljer att riskera livet för USA. Mitt svar på den frågan är helt enkelt att jag ville göra något gott för mitt nya hemland.

Jag är inte någon ”legosoldat”. Jag är en svensk som har valt att emigrera till USA, därför att jag ville pröva att bygga upp ett nytt liv i Amerika. Detta betyder inte att jag tycker illa om, eller att jag svikit Sverige. Jag ville helt enkelt pröva att göra något annat, någon annan stans. Arbetsmarknaden var när jag lämnade fosterlandet mycket mörk och deprimerande. Istället för att vara arbetslös och tycka synd om mig själv, valde jag att packa en väska, ta mina besparingar och åka till USA, i jakt på nya äventyr.

På samma sätt som jag en gång för många år sedan helt självklart gjorde lumpen i Sverige, kändes det rätt att ställa upp när mitt nya land behövde mig. Jag bodde i New York vid tiden för terrorattacken den 11:e september 2001, och förlorade en av mina bästa vänner, Frank, när tornen rasade. Jag tyckte att det var bra att den amerikanska regeringen på allvar bestämde sig för att bekämpa terrorismen i världen. Om landet är i krig då behöver ju folk ställa upp. Det hade ju varit naturligt även för svenska invandrare att ställa upp om Sverige blev attackerat av en främmande makt.
 
Efter att inte ha hittat någon annan lösning än att arbeta som illegal invandrare i USA i ett par år, gifte jag mig tillslut med en amerikansk kvinna och skaffade mig ett så kallat green card. Det amerikanska samhället är tufft, och även med uppehållstillstånd kan det vara svårt för en invandrare att få ett bra jobb. Mitt problem var att jag inte hade tillräckligt bra referenser.
En dag på vägen hem ifrån gymmet där jag arbetade som personlig tränare gick jag förbi ett rekryteringskontor. Ända sedan tonårstiden inom det svenska hemvärnet hade jag drömt om att bli fallskärmsjägare. Jag tänkte att det måste vara ett väldigt spännande yrke. Arméns rekryterare förklarade för mig att för en utlänning som vill ta värvning i den amerikanska militären krävs ett green card.
Efter att ha tränat hårt i olika sporter i hela mitt liv visste jag att jag hade de fysiska förutsättningarna. Det som gjorde mig glad var att till skillnad från i Sverige så ansågs jag vid 34 års ålder inte alls vara för gammal. Det är just detta jag gillar med USA, att har man bara motivation och fysiska samt mentala förutsättningar så erbjuds man alltid en chans att lyckas.
Min erfarenhet var tyvärr den motsatta från lågkonjunkturens Sverige.

Givetvis förstod jag att jag skulle komma att skickas ut till kriget, antingen till Irak eller Afghanistan.
Mitt beslut att ta värvning hade en mycket negativ effekt på mitt äktenskap, men jag visste vad jag ville och hade bestämt mig. Det finns vissa saker i tillvaron som är värda att offra bekvämlighet och trygghet för. Jag visste att jag inte ville bli gammal och bara minnas att jag suttit hemma i TV-soffan och druckit kaffe, samt tyckt en jäkla massa om saker och ting. Ibland är det väldigt viktigt att man tar steget fullt ut och gör någonting man drömt om länge, annars kan man lätt sluta som en bitter och avundsjuk människa.

Jag valde den hårdaste tjänst som arméns rekryterare kunde erbjuda en utlänning; chansen att genomgå ”airborne school” och ”ranger school” och bli fallskärmsjägare inom det luftburna infanteriet. Efter ett års tjänstgöring som soldat fick jag som tack ifrån USA mitt nya amerikanska medborgarskap, ett stolt ögonblick i mitt liv.

Efter att nu ha tjänstgjort som soldat i Irak i tio månader kan jag ärligt säga att jag vet vad krig innebär. Krig är sorgligt, och det frambringar det bästa och det värsta hos människor.
Krig är trots allt det enda sättet att bekämpa dessa terrorister, som inte respekterar några civiliserade värderingar. Frihet, demokrati och alla människors lika värde är saker som fortfarande är nyheter för många irakier, men en dag hoppas jag att alla människor i detta land kan acceptera en fredlig demokrati. Tills den dagen kommer då inga självmordsbombare längre dödar oskyldiga, inga prickskyttar härjar fritt, och inga gangstergäng hotar folk som tycker annorlunda i Irak, ja då behöver man sätta hårt emot hårt.

Jag hoppas att jag och resten av mina kamrater som är kvar här överlever tills våra femton månader i Irak har kommit till ända. Jag tror att de av mina vänner som stupat här är uppe hos Gud nu, och jag tror att de vill att vi andra skall överleva.
Jag hade en barndomsdröm om att bli amerikansk soldat. Den drömmen har jag upplevt nu, på gott och ont.

Jag har två år kvar av mitt kontrakt i armén när jag kommer hem från Irak. Det kommer att ge mig tid att börja planera för nästa äventyr. Det är viktigt att aldrig ge upp sina drömmar, det är viktigt att aldrig lyssna på negativa människor som talar om för en att man inte är bra nog. Vad folk än därhemma i Sverige säger; ge aldrig upp dina drömmar – det är alltid bättre att försöka och misslyckas, men försöka igen, än att aldrig försöka.

Till de av mina svenska kompisar därhemma som inte begriper varför vissa saker i livet är värda att riskera livet för vill jag avsluta med följande citat av John Stuart Mill;

”War is an ugly thing, but not the ugliest of things. The decayed and degraded state of moral and patriotic feeling which thinks that nothing is worth war is much worse. The person who has nothing for which he is willing to fight, nothing which is more important than his own personal safety, is a miserable creature and has no chance of being free unless made and kept so by the exertions of better men than himself.”