Shejk Muhammed Diyab Al-Janabi äger merparten av marken i trakten runt Jurf al Sayker. Hans enplanshus på landsbygden är byggt i ett v och är visserligen rymligt men inte på något sätt luxuöst.

En skabbig hund skäller ilsket när vi går över gårdsplanen in i ett mottagningsrum kantat med soffor och med en stor öppen spis på ena kortsidan. På golvet ligger en beige heltäckningsmatta, gula, tunga gardiner skänker rummet ett behagligt dunkel.
Överste Balcavage hälsar hjärtligt på schejken, de har träffat varandra många gånger förr.

Denna sunnitiska markägare var en gång general i Saddams armé, en medlem i Baathpartiet men miste allt när USA invaderade Irak.
Han har stort inflytande i trakten och han talar både med båda sidor, därmed har han makt att avgöra om hans klan ska samarbeta med amerikanarna eller ej. Att involvera sunni i politik, polis och armé är ett av amerikanernas mål men misstron är stor. Denna grupp som var gynnad under Saddam tiden röstade inte när valet hölls vilket innebär att regeringen är dominerad av shiiter.

De båda männen förhör sig om varandras hälsa och diskuterar sedan skörden. Shejken säger att han har problem med bevattningen.
-Vad kan vi göra för att hjälpa till? Frågar sergeant major Knight som också är med. Frågan får dem att diskuterar bevattning och vattenpumpar en stund.

En pojke i 4-årsåldern sitter tyst vid shejk Diyabs sida och lyssnar medan han börjar diskutera Iraks splittring, han säger att det finns för många arméer, shiitiska Mahdi-armén, irakiska polisen, irakiska armén, amerikanerna, regeringen.

-Vi vet inte vart vi ska vända oss längre. Alla ministerier, regeringen allt i Irak borde rivas ned och måste börja om från början. Bygg upp den gamla armén, börja om från början, som är nu går vi från dåligt till värre, säger schejken.
-Du menar att vi ska sparka ut de dåliga elementen ur irakiska armén och fylla på med sunni? Du ska veta att ett av mina mål är att få ditt folk till den irakiska armén, kontrar överste Balcavage blixtsnabbt.
Shejken ler, uppenbart förtjust över mothugget.
-Det är inte min armé. Många element inom den irakiska armén inte vet var de har sina lojaliteter.
-Vi jobbar på det, säger översten och berättar att de fängslat en löjtnant som var informatör till Mahdi-armén.

Shejken skakar på huvudet, som om blotta tanken på att rekommendera sin släkt att gå med i en armé som både består av sunni och shia är otänkbar.
-Sex sunniledare kallades till ett möte på ett hotell i Bagdad. De dödade sex av dem med en bomb, säger han misstroget.
Översten slår ännu en gång fast att han vill se fler sunni inom armén.

Irak behöver en regering som inte är korrumperad samt en fungerande polis och armé som kan ta kontroll över landet och säkerställa ordningen. Men eftersom ingen verkar lita på någon längre är det en bit kvar till den dagen.

Ingenting är svart och vitt i Irak, ingenting är homogent.
De självmordsbombare som spränger sig själva och civila på marknadsplatser är irakier som dödar irakier. Shia attackerar sunni och vice versa, ändå finns det områden där al-Quaida får stöd av båda grupperna.
Samtliga inblandade anfaller amerikanerna samt den irakiska polisen och armén men alla vill inte slåss, det finns moderata krafter som vill få igång dialog, både bland shia och sunni.
Mitt i allt detta finns amerikanerna som orsakat kaoset och som nu har en plikt att ”fixa till det hela”. 

Besöket hos shejken för att försöka få hans stöd är en ytterst liten del av detta. Översten och den före detta generalen, som ledde sina styrkor mot amerikanerna under Gulfkriget, verkar dessutom uppskatta den diskussion som de uppenbarligen fört många gånger förr.
-Det finns bara en gud och Jesus och Mohamed är hans profeter, säger shejken.
-Vi är båda Abrahams söner och jag önskar att fler kunde tala som vi, svarar den katolska överste Balcavage artigt.
Plötsligt hörs en skott utanför huset. Det blir tyst någon sekund, bara ljudet från de stora fläktarna i takets hörs, sedan återupptas diskussionen.

Det var en bil som inte ville stanna trots soldaternas signaler utan fortsatte köra mot plutonens fordon. Därför sköt Jacob ett varningsskott i luften med kulsprutan.
Inga fordon tillåts komma närmare amerikanerna än hundra meter, självmordsbombare försöker med jämna mellanrum köra in i konvojer och ibland lyckas de.

Sergeant PJ säger att det är dags att gå. Vi reser oss, tar farväl och återvänder till fordonen, utspridda över vägen.
-Jag ger mig tusan på att de ”dåliga grabbarna” besöker shejken så fort vi kört härifrån, säger sergeant major Knight.

Överallt finns grundmurad misstro, alla sidor har sett sina egna dödas.
Det är inte utan att man undrar om det någon gång kommer att bli bättre.