-Vi sjukvårdare får aldrig göra något roligt, säger ”Doc” Engelage ironiskt.
Vi sitter i Humween, väntar på att soldaterna i plutonen ska avsluta sin övning på skjutbanan. De ligger på mage i gruset och skjuter, ljudet av skotten ekar mellan sandsäckarna. Engelage vaktar radion.

Själv har jag roligt åt att plutonens sjukvårdare är så bitsk och kärv. Han ger inte direkt intryck av att vara den milda och omhändertagande typen.
När Jacob till exempel tappade en bajonett på foten en tidig morgon förklarade den morgonsure ”doc” att han omedelbart skulle sluta blöda på hans golv, slängde sedan åt Jacob ett bandage och förklarade att han själv kunde förbinda foten. (Något ”Doc” dock fick lite ångest för senare på dagen.)

-Varför blev du sjukvårdare? frågar jag.
-Det var det enda sättet för mig att komma hit till infanteriet.
-Varför ville du dit?
-För att min pappa varit där i hela sitt liv och inte ville att jag skulle dit.
-Vad tycker du om jobbet?
-Det är ok, jag behöver ju inte jobba såvida ingen blir skjuten eller sprängd. Jag gör i princip samma jobb som en sjukvårdare på ett sjukhus, förutom att jag också slåss och skjuter, säger ”Doc” Engelage och tystnar.
Det är uppenbart att denne 28-årige tvåbarnsfar inte vill säga mer.

Förra året var jag inbäddad på det amerikanska fältsjukhuset i Bagdad, den plats dit alla sårade och döende soldater hamnar. Det var en plats där krigets konsekvenser blev oerhört tydliga. Läs mer här.
De soldater jag då talade med hyllade alla sina sjukvårdare, sa att de räddat deras liv.
-Ibland gör vi saker som vi inte borde, säger Engelage krasst.
Han är ny i plutonen, ”Doc” tog sergeant Mike Hullender plats för bara några veckor sedan. Vad som hände då beskrivs bäst med det mail då Jacob skrev till mig:

Johanne,
det är med tårar i ögonen jag måste berätta for dig att igår förlorade min pluton vår medic, och jag förlorade en av mina bästa vänner, sergeant Mike Hullender. 

Vi var ute på en ”rutin” patrull när plötsligt Dog company blev utsatta for en IED attack och ett bakhåll. Vi hörde per radio att läget var allvarligt och att de hade tre sårade soldater. Vi körde i ilfart till platsen. Zack, vagnchefen, rökte en cigarett och sa att nu blir det nog allvar. Föraren, Nielsen, körde som en galning och jag kastades runt i kulsprutetornet som en vante.
 
Nar vi kom fram till platsen for bakhållet, som var ett stort fält, bröt helvetet lös.
Fem stycken mynningsflammor var allt jag hann uppfatta. Kulorna från fiendens kulsprutor slog ner överallt. Jag vände tornet med min tunga 50 kalibriga Browningkulspruta och besvarade elden.

Zack klev ut och la sitt gevär på motorhuven och sköt prickskytteeld.
Medan jag och de andra kulspruteskyttarna besvarade elden, klev sergeant Shirey och sergeant Hullender ut ur fordonen.

Mike Hullender, vår medic, sprang bort till de sårade soldaterna för att ge första hjälpen. I nästa sekund trampade han på en bomb, en slags mina, och försvann i en fruktansvärd explosion. Jag hörde på radion medan jag sköt, att han hade förlorat bägge benen och att han blödde svårt.
Soldater skrek på radion och situationen var mycket pressad.
 
Striden varade i tolv minuter. Sedan, till slut, kom vara två attackhelikoptrar och gjorde slut på fienden med sina automatkanoner. Sjukvårdshelikoptrar landade.
Jag fortsatte att skjuta, jag sköt femhundra skott innan de skrek på radion; ”Cease fire, cease fire!” Jag kunde inte sluta skaka, och jag var blöt av svett minns jag.
Min vän, vår medic, sergeant Mike Hullender blödde till döds ombord på helikoptern.
 
Han var så snäll, och brukade så ofta få mig att skratta. Du träffade honom när du var här, han var alltid med på våra patruller. Han skulle gifta sig när han kom hem ifrån Irak brukade han säga. Hans mamma skickade mig en julklapp.
 
Jag kan inte beskriva i ord den sorg och den smärta jag känner över att behöva saga adjö till ännu en nära vän.

”Greater love has no one than this, that he lay down his life for his friends.”                 

– JOHN 15:13                   

 

Hälsningar, Jacob.

 

Utanför fordonet har det blivit mörkt. Soldaterna börjar plocka ihop sina vapen. Några meter bort flyter floden Eufrat förbi, vattnet luktar unket i kvällningen.
Det är i alla fall tyst, inga skott hörs längre och det utgående artilleriet är stilla. ”Doc” Engelage har fått sitta i bilen hela tiden.
-Jag sa ju till dig att vi sjukvårdare får aldrig får göra något kul, säger han.