Dagarna har börjat flyta in i varandra och någon form av vardag har infunnit sig.
Såvida inte plutonen ska ut på patrull bankar Jacob på dörren vid åtta och vi går för att äta frukost.
Matsalen är slamrig och TV´n står alltid på men det är väldigt sällan den visar nyheter, istället står sporten på.

Maten är helt ok, det finns ägg nästan jämt, bagels, stekt skinka och bacon.  Vid lunch och middag serveras efterrätter, glass och tårtor. Det låter kanske lyxigt men faktum är att de tre dagliga måltiderna är den enda förströelse som finns på basen.

Efter frukost är det dags att skriva och sedan lägga ut texten vilket är lättare sagt än gjort. Att sitta utomhus i hettan är jobbigt, dessutom krånglar satelittelefonen på dagarna. Alternativet är att gå till telefoncentret men Internet där är långsamt, att gå in på en sida kan ta en halvtimme.

Antalet Internetcafeér på militärbaserna har blivit så många att sateliterna blivit överbelastade. Om ett par månader kommer förmodligen tre nya skickas upp för att hantera all trafik.

De behövs, under femton månader soldaterna sköter sina liv, affärer, förhållanden, barnuppfostran via telefon och Internet. Brottstycken av samtal ekar i det vita tältet. ”Hej älskling!”, ”Hur mår mamma?” eller mer argt: ”Måste du alltid bråka om det där!?”
Att få skäll från någon där hemma gör att man blir väldigt sårbar, det finns inget man kan göra, inget man kan fixa. Därmed blir man väldigt hjälplös.

Om och när text och bilder kommer iväg är det dags för lunch, sedan mer arbete till middagen som följs av mer arbete, dusch och sedan läggdags.

Det finns absolut inget annat att göra på basen, ja förutom att se en piratkopierad film, träna eller sitta och småprata med soldaterna.

Ska sanningen fram så börjar det bli lite slitsamt att ständigt skriva, åka ut, intervjua och alltid, alltid vara på helspänn.

Soldaterna gör visserligen sitt bästa för att hjälpa till, ger mig sina bilder, hjälper till med uppkopplingar, ja allt jag behöver. Den misstänksamhet som fanns i början är helt  försvunnen.
Jacob jagar på mig, ser till att jag inte ger upp när jag är helt slut, försöker underlätta så mycket han kan och vill att jag ska lägga ut fler bilder.

Trots detta har jag börjat längta hem. Bara ett par dagar kvar, sedan är det dags att lämna Iskan.
Först ska jag dock följa med på ett mycket speciellt uppdrag.