För de läsare som undrar hur jag och de andra amerikanska soldaterna i min pluton tycker att media beskriver Irakkriget, vill jag skriva några rader.

Förutom Johanne Hildebrandt, journalist, och Mats Strand, fotograf, utsända av tidningen Aftonbladet, har inga representanter från media någonsin besökt var bas. När nu Johanne är här för andra gången och rapporterar, kan jag och mina medbröder inte göra annat än att beundra hennes mod.

Detta är en farlig plats. Inkommande fientlig granatkastar- och raketeld kan slå ned på basen när som helst på dygnet. Soldater från luftburna infanteridivisionen stupar ute i stridsområdet varje vecka. Varje gång vi rullar ut på patrull utanför taggtråden försöker fienden döda oss med vägbomber, bakhåll och prickskyttar. En av mina kamrater, menige Alvis, från Los Angeles, kallar vara patruller för ”rysk roulette”.

Mot denna bakgrund är det kanske förståeligt att journalister inte gärna vill besöka denna plats. Trots detta undrar jag och mina kamrater varför nyhetsredaktionerna inte har skickat en enda krigskorrespondent hit till frontlinjen, där kriget är som mest intensivt, under de tio månader vi varit här.
När vi soldater ser nyheter om Irak på storbildsteven i matsalen så  befinner sig reportern alltid på något bombsäkert hotell i Bagdad, i den gröna zonen.

Inte ens när Delaware company (ett av våra broderkompanier inom bataljonen) hittade en av de saknade amerikanska soldaterna som hela den amerikanska armén letade efter, död i floden Eufrat, kom någon journalist hit.

Terroristerna hade tagit menige Anzack till fånge och därefter torterat honom till döds. Efter att ha avrättat honom på det mest barbariska sätt, hade fienden stympat och skändat kroppen, som man sedan kastade i Eufratfloden, där Delaware company hittade honom. Det är viktigt att allmänheten får veta  att den fiende vi bekämpar fullständigt struntar i att följa Genevekonventionen angående rättvis behandling av krigsfångar.

När jag åkte hem på två veckors permission till New York, fick jag känslan av att de amerikanska medierna har tröttnat på Irakkriget.
Jag tittade på TV, och blev djupt sorgsen över att behöva konstatera att det var mycket viktigare att berätta om vem som var far till Anna Nicole Smith’s bebis, eller att Lindsay Lohan behövde åka in på rehab, eller att Paris Hilton tvingades sitta häktad, än det faktum att amerikanska soldater stupar i Irak varje dag.
De döda soldaternas ansikten flimrade förbi under loppet av en sekund på CNN, och sedan var det dags for Larry King att intervjua filmstjärnan Angelina Jolie.

Tyvärr verkar det, trots att det amerikanska folket verkligen stödjer sina soldater, som om media i USA har glömt bort kriget. Detta känns sorgligt, främst därför att vi förlorat så många goda soldater i detta krig – dessa stupade hjältar bör hedras – inte glömmas bort.

Jag har av förklarliga skäl inte kunnat följa svensk rapportering av Irakkriget sedan jag blev hitskickad, men min lillebror hemma i Sverige har berättat för mig att medieintresset för kriget är minst sagt svalt. Detta ointresse från både amerikansk och svensk media av att rapportera om detta krig är ett allvarligt problem.

Detta är ett inbördeskrig mellan Sunni- och Shiamuslimer, men det är mycket mer än så; det är en strid mellan civilisation och barbari.
Kriget är en kamp mellan de krafter som vill kasta tillbaks Irak in i en medeltida fundamentalistisk diktatur, sponsrade av Iran, och de förkämpar, ledda av USA, som trots hårt motstånd försöker säkra en demokratiskt vald regering i landet.

Hur saker och ting utvecklar sig i Irak kan ha en avgörande betydelse for västvärldens framtida säkerhet.
Med undantag for USA, Storbritannien, Israel, och ett fåtal andra länder, har västvärlden valt att överlåta till någon annan att på allvar bekämpa den växande terrorismen i Mellanöstern. Denna undfallande attityd gentemot en allt starkare växande fundamentalistisk terrorism från denna del av världen, kan en dag leda till otrevliga överraskningar, i form av bomber och terrorattacker, runt om i Europas storstäder. Följaktligen borde det ligga i de västerländska mediernas intresse att mer detaljerat följa Irakkrigets utgång.

En del läsare vill att Johanne Hildebrandt skall göra ett reportage om en irakisk familj på landsbygden, istället för att följa oss soldater.
För den som är okunnig om säkerhetssituationen i Irak just nu, kan jag berätta att det är fullkomligt livsfarligt för västerlänningar att på egen hand röra sig ute i det irakiska samhället. Tyvärr har alltför många journalister redan blivit kidnappade, klätts i en orange overall, och därefter halshuggits framför en videokamera av gangstergäng och terrorister.
Utan en professionell livvaktsstyrka på kompaninivå, samt helikopterunderstöd till förfogande, skulle således ett sådant ”hemma hos” reportage från en irakisk familj mitt i sunnitriangeln, vara säkerhetsmässigt omöjligt att genomföra.

Andra läsare har klagat över att Johanne Hildebrandts artiklar från FOB Iskan är partiska och inte objektiva skildringar av verkligheten.
Den verklighet hon beskriver är den hon bevittnar och upplever som inbäddad hos vårt luftburna infanteriregemente här i Irak. Eftersom hon tydligt förklarat för läsarna att hon från början ämnat att följa en grupp amerikanska soldater och deras vardag, kan man ju hoppas att rapporteringen faktiskt handlar om just detta ämne, och ingenting annat.

Johanne följer vår pluton utan att bli tillsagd om vad hon skall skriva om. Den amerikanska armén har inget att dölja, det enda man bett henne att inte skriva eller ta bilder av, är hemliga militära försvarsanordningar och installationer, samt hur vi taktiskt bekämpar fienden – av naturliga skäl.

Hon behandlas väl av plutonens soldater, helt enkelt därför att hon har vunnit vår respekt på grund av hennes ärliga attityd och brist på fördomar.
Många av grabbarna förstår fortfarande inte att vårt jobb kan vara så intressant, att en journalist vill resa hit ner två gånger och skriva om det vi gör, men vi har nu alla accepterat Johanne som en uppriktigt nyfiken och modig journalist.

Som ett exempel på att vi inte beordrar Johanne, eller styr över hennes sätt att arbeta, kan jag berätta om den diskussion vi soldater har haft med henne angående hennes ovilja att bära skyddsväst.
Amerikanska soldater som tjänstgör i Irak har getts tydliga order om ett obligatoriskt bärande av skyddsväst och hjälm (förutom uniform, vapen och ammunition, samt brandsäkra handskar och skyddsglasögon) i stridszonen.

Johanne har däremot flera gånger struntat i att ta på sig skyddsvästen och hjälmen, något som vi rekommenderat henne att bära, men vi kan i slutändan inte beordra henne att göra detta, hon bestämmer ju faktiskt själv.

Jag hoppas att Johanne Hildebrandt kommer oskadd hem till sin familj i Sverige. Hon har gjort ett fantastiskt jobb här nere i Irak. Hennes ocensurerade skildring av vår vardag som ”grunts” vid frontlinjen, är viktig och värd all respekt.
Det är min innerliga förhoppning att svenska läsare och andra runt om i världen, får en bättre insikt i om hur amerikanska infanterisoldater i Irak tänker och agerar i krigets vardag.

Med vänliga hälsningar från Jacob och PSD-plutonen, Hatchet company (Airborne), FOB Iskan, Irak.