I rummet bredvid mig bor en sergeant med en hund. Cooper, som hunden heter, ser ut att vara någon sorts dobermannkorsning. Öronen står rätt upp vilket gör att han ser väldigt glad ut, pälsen är guldbrun.

Sergeanten som har hand om Cooper, en soldat i 30-årsåldern, verkar dock allvarligare eller det är nog rättvisare att säga att han verkar bekymrad.
Men vi hälsar på varandra flera gånger om dagen och de gånger jag frågat om jag får klappa Cooper har det gått bra. Hunden älskar att kela.

Jacob brukar också leka med hunden ibland.

För några minuter sedan fick jag reda på att Cooper, hans  hundförare och och fyra andra soldater dödades i går kväll när de var ute på ett uppdrag.