05:30.
Väckning, sedan 6 km löpning, det så kallade ”4th of July race”. Alla deltagare får en Geronimo T-shirt.

09:00.
Patrull till OP 2

11:32.
Sunni på andra sidan floden beskjuter OP 2 men missar.
Två spaningshelikoptrar, Kiowa, i området besvarar elden. Djungeln lyses upp av en orange-gul explosion, sedan stiger massor av rök mot himlen.

12:20.
Återfärd tillbaks till basen.  Inkommande granateld slår ned längst vägen. Ingen i konvojen träffad.

13:00.
Lunch. T-bonesteaks & shrimp, mycket ovanligt. 
Matsalen är dekorerad med amerikanska flaggor. Jacob saknar en orkester.

14:00.
Vapenvård.

17:00.
 Gymmet, som är fullpackat.

19:00.
Middag. T-Bone steak & shrimp.

20:30.
Arbetsdagen slut.

24:00.
Läggdags.
Utgående artilleri beskjuter positioner utanför basen vilket de gjort hela dagen.

Shejk Muhammed Diyab Al-Janabi äger merparten av marken i trakten runt Jurf al Sayker. Hans enplanshus på landsbygden är byggt i ett v och är visserligen rymligt men inte på något sätt luxuöst.

En skabbig hund skäller ilsket när vi går över gårdsplanen in i ett mottagningsrum kantat med soffor och med en stor öppen spis på ena kortsidan. På golvet ligger en beige heltäckningsmatta, gula, tunga gardiner skänker rummet ett behagligt dunkel.
Överste Balcavage hälsar hjärtligt på schejken, de har träffat varandra många gånger förr.

Denna sunnitiska markägare var en gång general i Saddams armé, en medlem i Baathpartiet men miste allt när USA invaderade Irak.
Han har stort inflytande i trakten och han talar både med båda sidor, därmed har han makt att avgöra om hans klan ska samarbeta med amerikanarna eller ej. Att involvera sunni i politik, polis och armé är ett av amerikanernas mål men misstron är stor. Denna grupp som var gynnad under Saddam tiden röstade inte när valet hölls vilket innebär att regeringen är dominerad av shiiter.

De båda männen förhör sig om varandras hälsa och diskuterar sedan skörden. Shejken säger att han har problem med bevattningen.
-Vad kan vi göra för att hjälpa till? Frågar sergeant major Knight som också är med. Frågan får dem att diskuterar bevattning och vattenpumpar en stund.

En pojke i 4-årsåldern sitter tyst vid shejk Diyabs sida och lyssnar medan han börjar diskutera Iraks splittring, han säger att det finns för många arméer, shiitiska Mahdi-armén, irakiska polisen, irakiska armén, amerikanerna, regeringen.

-Vi vet inte vart vi ska vända oss längre. Alla ministerier, regeringen allt i Irak borde rivas ned och måste börja om från början. Bygg upp den gamla armén, börja om från början, som är nu går vi från dåligt till värre, säger schejken.
-Du menar att vi ska sparka ut de dåliga elementen ur irakiska armén och fylla på med sunni? Du ska veta att ett av mina mål är att få ditt folk till den irakiska armén, kontrar överste Balcavage blixtsnabbt.
Shejken ler, uppenbart förtjust över mothugget.
-Det är inte min armé. Många element inom den irakiska armén inte vet var de har sina lojaliteter.
-Vi jobbar på det, säger översten och berättar att de fängslat en löjtnant som var informatör till Mahdi-armén.

Shejken skakar på huvudet, som om blotta tanken på att rekommendera sin släkt att gå med i en armé som både består av sunni och shia är otänkbar.
-Sex sunniledare kallades till ett möte på ett hotell i Bagdad. De dödade sex av dem med en bomb, säger han misstroget.
Översten slår ännu en gång fast att han vill se fler sunni inom armén.

Irak behöver en regering som inte är korrumperad samt en fungerande polis och armé som kan ta kontroll över landet och säkerställa ordningen. Men eftersom ingen verkar lita på någon längre är det en bit kvar till den dagen.

Ingenting är svart och vitt i Irak, ingenting är homogent.
De självmordsbombare som spränger sig själva och civila på marknadsplatser är irakier som dödar irakier. Shia attackerar sunni och vice versa, ändå finns det områden där al-Quaida får stöd av båda grupperna.
Samtliga inblandade anfaller amerikanerna samt den irakiska polisen och armén men alla vill inte slåss, det finns moderata krafter som vill få igång dialog, både bland shia och sunni.
Mitt i allt detta finns amerikanerna som orsakat kaoset och som nu har en plikt att ”fixa till det hela”. 

Besöket hos shejken för att försöka få hans stöd är en ytterst liten del av detta. Översten och den före detta generalen, som ledde sina styrkor mot amerikanerna under Gulfkriget, verkar dessutom uppskatta den diskussion som de uppenbarligen fört många gånger förr.
-Det finns bara en gud och Jesus och Mohamed är hans profeter, säger shejken.
-Vi är båda Abrahams söner och jag önskar att fler kunde tala som vi, svarar den katolska överste Balcavage artigt.
Plötsligt hörs en skott utanför huset. Det blir tyst någon sekund, bara ljudet från de stora fläktarna i takets hörs, sedan återupptas diskussionen.

Det var en bil som inte ville stanna trots soldaternas signaler utan fortsatte köra mot plutonens fordon. Därför sköt Jacob ett varningsskott i luften med kulsprutan.
Inga fordon tillåts komma närmare amerikanerna än hundra meter, självmordsbombare försöker med jämna mellanrum köra in i konvojer och ibland lyckas de.

Sergeant PJ säger att det är dags att gå. Vi reser oss, tar farväl och återvänder till fordonen, utspridda över vägen.
-Jag ger mig tusan på att de ”dåliga grabbarna” besöker shejken så fort vi kört härifrån, säger sergeant major Knight.

Överallt finns grundmurad misstro, alla sidor har sett sina egna dödas.
Det är inte utan att man undrar om det någon gång kommer att bli bättre.

Observationsposten Jurf al Sayker, eller ”jörfa sucker” som det låter när amerikanerna uttalar det, ligger i en liten by som domineras av sunni.
Området betecknas som fientlig, flera amerikanska soldater har dött och sårats här och det finns knappast en del av murarna eller observationstornen som inte har spår av kulor eller splitter.

Apache-kompaniet är posterat här tillsammans med en grupp soldater från irakiska armén.
-De är här frivilligt, två, tre av dem delar på en brits, fantastiska grabbar, säger sergeant Rick Selvester när han guidar mig runt. Något som går fort eftersom området består av två låga byggnader med några celliknande rum, ett par utedass och nästan inget mer.

Skälet till att plutonen eskorterat översten hit är i nuläget ganska oklart.
En höjdare är på väg, så mycket vet alla, men ingen av de meniga vet vem det är som ska komma. Jacob väntar i hummween, har order att stanna där och lyssna på radion.

Jag står och småpratar med sergeant Selvester när helikoptrarna slutligen landar.
En kort stund senare stegar en medelålders militär omgiven av ett helt entourage in på observationsposten. Det står klart att detta är en riktig höjdare, hela hans person utstrålar makt och självförtroende.

Lätt panikslagen ser jag han styr rätt mot mig med sitt stora följe.
-Ha det så kul, säger sergeant Selvester och försvinner blixtsnabbt .
Höjdaren stannar framför mig och ler brett. Han har två stjärnor på bröstet, en general med andra ord.
-Så du är den svenska reportern som åkt till FOB Iskan två gånger för att skriva om soldaterna, säger han.
-Ja, jag tycker att det är en bra historia att berätta, säger jag, nöjd över att jag låter som om jag har koll på läget trots att jag inte har den blekaste aning vem jag talar med.
Det står i alla fall Lynch namnskylten.
Vi småpratar någon minut sedan presenterar han en skäggig, mager man vid sin sida, en kollega från USA Today.
-Jag ska bli briefad, ni är båda välkomna att följa med, säger general Lynch.
Naturligtvis ansluter jag mig till följet.

När generalen börjar tala med en av soldaterna griper jag tag i reportern från USA today och frågar tyst vem han är. Kollegan ser på mig som om jag är en fullständig idiot.
-Det är ju general Lynch, befälhavare för tredje infanteridivisionen.
-Ok, tack, säger jag.
Det här är alltså mannen som är chef över allt.

Det är trångt i rummet och så varmt att svetten rinner nedför ansiktet. En sergeant pekar på kartan på väggen och berättar att de stängt av vägen utanför eftersom de så ofta blev attackerade därifrån.
Därefter har situationen lugnat ned sig, posteringen blir inte anfallen lika ofta som förr.

När vi lämnar rummet väntar överraskande nog Jacob utanför, han som nästan aldrig lämnar hummween.
Generalen går direkt fram till honom, skakar hans hand och vänder sig sedan till mig.
-Jag förstår att detta är skälet till att du först kom till Iskan.
-Det stämmer. Han har en fantastisk historia att berätta, svarar jag som tycker situationen börjar bli lite surrealistisk. Dessutom blir jag full av skratt när jag ser hur Jacob generat skruvar på sig. Han är helt uppenbart illa till mods av uppmärksamheten.

Generalen frågar ut honom varför han tog värvning, försöker sedan få honom att skriva på för fler år. Det är brist på soldater så man försöker förmå soldaterna att förlänga sina kontrakt. Med uppmuntran samt ett bonusprogram som erbjuder upp till femton tusen dollar ska de tomma luckorna fyllas.
Jacob svarar dock undvikande, säger att han inte bestämt sig än.

General Lynch avslutar mötet med att ge honom en ”coin” ett stort mynt, där det står att han är en utmärkt soldat, och försvinner sedan iväg med sitt följe.
Jacob andas lättad ut.

En stund senare återvänder generalen tillbaks till Bagdad. Överste Balcavage verkar nöjd över att besöket avlöpt väl. Jag frågar honom vad som ska hända nu.
-Vi åker till schejken, svarar översten.

Tinsley.

Jag arbetar som menig soldat med graden ”specialist”. Mitt jobb, eller ”Military Occupational Specialty”, inom armén har förkortningen 11B 1P, och kallas för ”paratrooper”, eller luftburen infanterisoldat. Jag och mina kamrater kan luftlandsättas med fallskärm varsomhelst i världen med jetflygplan inom 48 timmar och sedan omedelbart påbörja ett överraskande infanterianfall.

Här i Irak arbetar jag som tung kulspruteskytt i en av de hummvee´s som ingår i livvaktsplutonen på basen. PSD, eller personal security detachment som det heter på engelska, är bataljonchefens livvaktsstyrka och består av sexton soldater vars huvuduppgift är att skydda översten som leder bataljonen på FOB Iskan. Överste Balcavage utgör ett attraktivt mål för terroristerna i stridsområdet och vi följer med och skyddar honom vart han än vill åka.

Översten vill varje dag åka ut och inspektera de olika kompanier han för befäl över i stridsområdet, så vi får chans att se ganska mycket av landsbyggden här i Irak, 30km söder om Baghdad, längs Eufratfloden. Det är ett farligt jobb eftersom vi ständigt blir beskjutna av fienden eller utsatta för vägbomber, men samtidigt är det ganska spännande och får tiden att gå snabbare här nere i hettan.
 
Mina gamla kompisar och andra där hemma i Sverige har ofta undrat varför jag tog värvning i den amerikanska armén och väljer att riskera livet för USA. Mitt svar på den frågan är helt enkelt att jag ville göra något gott för mitt nya hemland.

Jag är inte någon ”legosoldat”. Jag är en svensk som har valt att emigrera till USA, därför att jag ville pröva att bygga upp ett nytt liv i Amerika. Detta betyder inte att jag tycker illa om, eller att jag svikit Sverige. Jag ville helt enkelt pröva att göra något annat, någon annan stans. Arbetsmarknaden var när jag lämnade fosterlandet mycket mörk och deprimerande. Istället för att vara arbetslös och tycka synd om mig själv, valde jag att packa en väska, ta mina besparingar och åka till USA, i jakt på nya äventyr.

På samma sätt som jag en gång för många år sedan helt självklart gjorde lumpen i Sverige, kändes det rätt att ställa upp när mitt nya land behövde mig. Jag bodde i New York vid tiden för terrorattacken den 11:e september 2001, och förlorade en av mina bästa vänner, Frank, när tornen rasade. Jag tyckte att det var bra att den amerikanska regeringen på allvar bestämde sig för att bekämpa terrorismen i världen. Om landet är i krig då behöver ju folk ställa upp. Det hade ju varit naturligt även för svenska invandrare att ställa upp om Sverige blev attackerat av en främmande makt.
 
Efter att inte ha hittat någon annan lösning än att arbeta som illegal invandrare i USA i ett par år, gifte jag mig tillslut med en amerikansk kvinna och skaffade mig ett så kallat green card. Det amerikanska samhället är tufft, och även med uppehållstillstånd kan det vara svårt för en invandrare att få ett bra jobb. Mitt problem var att jag inte hade tillräckligt bra referenser.
En dag på vägen hem ifrån gymmet där jag arbetade som personlig tränare gick jag förbi ett rekryteringskontor. Ända sedan tonårstiden inom det svenska hemvärnet hade jag drömt om att bli fallskärmsjägare. Jag tänkte att det måste vara ett väldigt spännande yrke. Arméns rekryterare förklarade för mig att för en utlänning som vill ta värvning i den amerikanska militären krävs ett green card.
Efter att ha tränat hårt i olika sporter i hela mitt liv visste jag att jag hade de fysiska förutsättningarna. Det som gjorde mig glad var att till skillnad från i Sverige så ansågs jag vid 34 års ålder inte alls vara för gammal. Det är just detta jag gillar med USA, att har man bara motivation och fysiska samt mentala förutsättningar så erbjuds man alltid en chans att lyckas.
Min erfarenhet var tyvärr den motsatta från lågkonjunkturens Sverige.

Givetvis förstod jag att jag skulle komma att skickas ut till kriget, antingen till Irak eller Afghanistan.
Mitt beslut att ta värvning hade en mycket negativ effekt på mitt äktenskap, men jag visste vad jag ville och hade bestämt mig. Det finns vissa saker i tillvaron som är värda att offra bekvämlighet och trygghet för. Jag visste att jag inte ville bli gammal och bara minnas att jag suttit hemma i TV-soffan och druckit kaffe, samt tyckt en jäkla massa om saker och ting. Ibland är det väldigt viktigt att man tar steget fullt ut och gör någonting man drömt om länge, annars kan man lätt sluta som en bitter och avundsjuk människa.

Jag valde den hårdaste tjänst som arméns rekryterare kunde erbjuda en utlänning; chansen att genomgå ”airborne school” och ”ranger school” och bli fallskärmsjägare inom det luftburna infanteriet. Efter ett års tjänstgöring som soldat fick jag som tack ifrån USA mitt nya amerikanska medborgarskap, ett stolt ögonblick i mitt liv.

Efter att nu ha tjänstgjort som soldat i Irak i tio månader kan jag ärligt säga att jag vet vad krig innebär. Krig är sorgligt, och det frambringar det bästa och det värsta hos människor.
Krig är trots allt det enda sättet att bekämpa dessa terrorister, som inte respekterar några civiliserade värderingar. Frihet, demokrati och alla människors lika värde är saker som fortfarande är nyheter för många irakier, men en dag hoppas jag att alla människor i detta land kan acceptera en fredlig demokrati. Tills den dagen kommer då inga självmordsbombare längre dödar oskyldiga, inga prickskyttar härjar fritt, och inga gangstergäng hotar folk som tycker annorlunda i Irak, ja då behöver man sätta hårt emot hårt.

Jag hoppas att jag och resten av mina kamrater som är kvar här överlever tills våra femton månader i Irak har kommit till ända. Jag tror att de av mina vänner som stupat här är uppe hos Gud nu, och jag tror att de vill att vi andra skall överleva.
Jag hade en barndomsdröm om att bli amerikansk soldat. Den drömmen har jag upplevt nu, på gott och ont.

Jag har två år kvar av mitt kontrakt i armén när jag kommer hem från Irak. Det kommer att ge mig tid att börja planera för nästa äventyr. Det är viktigt att aldrig ge upp sina drömmar, det är viktigt att aldrig lyssna på negativa människor som talar om för en att man inte är bra nog. Vad folk än därhemma i Sverige säger; ge aldrig upp dina drömmar – det är alltid bättre att försöka och misslyckas, men försöka igen, än att aldrig försöka.

Till de av mina svenska kompisar därhemma som inte begriper varför vissa saker i livet är värda att riskera livet för vill jag avsluta med följande citat av John Stuart Mill;

”War is an ugly thing, but not the ugliest of things. The decayed and degraded state of moral and patriotic feeling which thinks that nothing is worth war is much worse. The person who has nothing for which he is willing to fight, nothing which is more important than his own personal safety, is a miserable creature and has no chance of being free unless made and kept so by the exertions of better men than himself.”