Johanne Hildebrandt

Direkt från Afghanistan

Arkiv för July 2007

- Sida 11 av 11

Vatten

av Johanne Hildebrandt

Efter patrullen blir allt mycket enklare. Soldaterna slappnar av verkar ha funnit sig tillrätta med mig. På eftermiddagen bankar Jacob på dörren och frågar om vi ska äta middag. De senaste dagarnas dysterhet verkar helt borta.
-Det finns ingen mening att vara dyster, det blir bara värre då. Man får göra det bästa av situationen.

Att han var helt sig själv igen stod klart när han fäller följande kommentar.
-Har du nu vatten med dig? Din kropp behöver vatten mer än de där cigaretterna.
Som om jag inte ägnar all vaken tid åt att dricka. Temperaturen hovrar mellan 40-45 grader och när det inte blåser är det olidligt. Värmen suger ut all livskraft, satellittelefonen fungerar inte och allt man kan göra är att hälla i sig vattenflaska efter vattenflaska och be till makterna att inte luftkonditioneringen lägger av, vilket den gör ibland. (Arma irakier som inte har el!)

Det är 101 steg mellan rummet och den trailer där det finns duschar och riktiga toaletter och tro mig, jag har vandrat den vägen många gånger, en tråkig bieffekt av allt drickande.

Att inte dricka kan dock vara förödande, innan bataljonen åkte till Irak dog en av soldaterna av värmeslag och det händer med jämna mellanrum att någon svimmar.
Vatten finns dock utplacerat överallt i containrar och för att uppmuntra till en jämn vätskenivå har en affisch hängts upp i matsalen, oklart varför.
Den berättar vad som kan händer om man blir uttorkad och varnar för njursten, allas skräck, och ser ut så här.

Patrull 2

av Johanne Hildebrandt

Hummween vaggar över den ojämna grusvägen. Jag sitter bakom sergeant PJ´s rygg, ser ut på landskapet. Det är bördigt och varmt här vid Eufrats stränder. Palmer kantar en sjö där vattenbufflar svalkar sig i hettan. Barn leker utanför ett hus byggt av betongblock. Några män sitter på huk vid vägkanten, en av dem kastar en hatisk blick när de amerikanska fordonen långsamt kör förbi.

Det som soldaterna fruktar mest är de hemmagjorda vägbomber som rebellerna gömmer i marken. Häromdagen slog den irakiska polisen larm om att de hittat en vägbomb. Amerikanska soldater åkte dig för att desarmera den med då visade det sig att den var riggad som en fälla. När en sergeant närmade sig bomben trampade han på en gömd platta en bit från bomben som utlöste explosionen. Han miste sin fot och ena handen men han överlevde.

Rebellernas vägbomber blir med andra ord allt mer sofistikerade så konvojen har alla skäl i världen att köra långsamt.
Hummweens bepansring har visserligen uppdaterats många gånger, faktum är att den nu blivit så tung att den har lätt för att slå runt, ändå kan den inte stå emot explosionerna särskilt bra.
-Armèn har andra fordon som är bättre, till exempel Stryker. Men på grund av kostnaderna så har inte alla enheter fått dem, berättade sergeant Bradly Giglio innan vi åkte.
Detta faktum är naturligtvis inte något som soldaterna gillar.

Färden är lång, varm och ganska tråkig men till slut stannar konvojen bredvid observationsposten i ett moln av damm. Dörren till Hummween är blytung att öppna och en våg av hetta slår emot mig när jag stiger ut. 
-Det har förändrats en hel del sedan sist, eller hur? Säger sergeant PJ när vi går mot murarna, eller det som finns kvar av dem.
Allt jag kan göra är att nicka, förvånad över vad som hänt.

När jag var här för tre månader sedan bestod observationsposten av en muromgärdad byggnad som vaktades av soldater från irakiska armén. De blev ofta beskjutna av en sunnitisk by på andra sidan av ett vassövervuxet träsk.
Läs mer om det besöket och se bilderna här.

För ett par veckor sedan körde en civil lastbil till posteringen. Den släpptes ända fram till den lilla byggnaden där chauffören parkerade och sedan sprängde sig själv och lastbilen i luften.
Fyra irakiska soldater dödades och 22 sårades. Byggnaden är förvandlad till en ruin, allt är mer eller mindre borta.
-De har verkligen förstört det här stället, säger sergeant PJ och skakar på huvudet.
Amerikanerna håller på att bygga upp observationsposten igen i ny förbättrad form. En bit bort håller en lastbil på att lasta av betongfundament. Detta är ett sätt att demonstra för alla att man inte tänker ge sig.

En general lär ha sagt att denna sommar kommer bli den blodigaste för de amerikanska soldaterna. Sant är i alla fall att första bataljonens område har blivit allt våldsammare. Öster om floden Eufrat dominerar shiiter och där har den iranstödda Mahdi armén flera fästen. De attackerar både amerikanerna och sunni.
Väster om floden, där Saddams Medina division tidigare fanns, dominerar sunni.  Där finns också Al-quida och Islams armé som attackerar både shia och amerikaner.
Den irakiska polismakt och armé som nu håller på att byggas upp är mål för samtliga.

Den enhet från FOB Iskan som nu bemannar observationsposten börjar lasta av lastbilen som fört med sig mat och andra förnödenheter.
Det är olidligt hett, svetten forsar under skyddsvästen, dammet letar sig in i näsan och munnen.
Jag frågar en av soldaterna hur det är att vara posterad här.
-Jag hatar det här stället, svarar han med eftertryck.

Jag letar efter Jacob med blicken. Förra gången vi var här stod vi och skämtade om att något alltid händer om man tar av sig hjälmen. När jag ändå tog av mig den blev vi sekunden efter beskjutna. Jacob jagade iväg mig till en mur och skyddade mig sedan med sin kropp.
I dag går han däremot inte att hitta trots att han är med i konvojen. Han håller sig fortfarande undan.
De andra soldaterna börjar dock slappna av nu när jag följt med dem ut på fältet. Jag pratar lite med dem tills sergeant PJ eskorterar mig tillbaka till hummween.
Vi återvänder till basen och livet där.

Patrull 1

av Johanne Hildebrandt

Jacob klättrar upp på taket till Humween med kulsprutan på axeln, en tung, 50 kalibers Browningkulspruta byggd 1957.
Han sätter fast den i en rekylvagga, skruvar sedan fast pipan och laddar den.
De övriga kulspruteskyttarna i fordonen som står parkerade i ett långt led på gatan håller också på att montera sina vapen. Hettan är olidlig. Svetten rinner över ansiktena. Inte ens i skuggan, där jag sitter, är det uthärdligt. 

Plutonens uppdrag är att åka till observationspost 2 och alla tycker det är roligt att jag ska följa med eftersom jag blev beskjuten där under mitt förra besök.  Själv är jag måttligt road, att bli beskjuten är sannerligen inget att sträva efter.

De samlas för att gå igenom uppdraget, berättar vem som ska åka i vilka fordon. Jag ska åka i sergeants PJ´s bil. Därefter går Sergeant Shirey igenom ”enemy situation report”, fientliga aktiviteter i området. Soldaterna får reda på vilken väg de ska ta och vilken räckvidd artilleriet har.
”Doc” Engelage, sjukvårdaren, berättar var helikoptrar kan landa lägst vägen för att plocka upp skadade.
Lorensen, soldaten som har hand om radio och kommunikationer, berättar vilken frekvens som ska användas om flygunderstöd behövs.

Därefter är det Nielsens tur att läsa upp ”rules of engagement”, de regler som används om civila kommer närmare fordonen än 100 meter.  Han talar snabbt, inte för att han tycker de är oviktiga utan för att han tycker det är obehagligt att tala inför andra.

1.    Skrik stopp på arabiska och signalera stopp med handen, säger Nielsen.
Soldaterna upprepar hans ord.
2. Sikta på fienden, säger Nilsen.
Den mörka talkören ekar genom fabrikshallen.
3. Om möjligt grip fienden, pressa ned honom på marken och sätt på handfängsel.
4. Skjut ett varningsskott.
5. Skjut för att döda.
-Om det inte finns tid så gå  rakt ned till nummer fem, säger Nielsen.

-Reglerna gäller om fordonen står stilla, oftast finns det inte tid att göra allt det där. Om någon skjuter på oss så skjuter vi för att döda omedelbart, säger Jacob.

Nielsen berättar sedan vad soldaterna ska göra om de upptäcker en IED, en hemmagjord vägbomb. Det är vad soldaterna fruktar mest, det har dödat och skadat många i bataljonen.
Soldaterna ställer sig tätt samman och sergeant PJ ber en bön att alla ska komma hem säkert från uppdraget.

När han är klar bryter alla upp och går till sina respektive fordon. Jag sätter på mig skyddsväst och hjälm, det känns fånigt eftersom fordonet är bepansrat men så är reglerna.
Hummweens dörr är blytung att öppna. Fordonet är belamrat med utrustning, ett navigeringssystem, rökgranater, ammunition, sjukvårdsutrustning och fosforforgranater som ska användas till att förstöra fordonet om det måste överges.

Sergeant PJ som sitter i sätet framför mig vänder sig om.
-Om skytten blir träffad tar du tag i hans ben och drar ned honom i bilen så att Tinsley ska ta hans plats. Ok?
-Ok, säger jag och hoppas att något inte ska inträffa.
-Har du öronproppar?
Jag nickar och sätter på mig säkerhetsbältet. Det är lite märkligt detta ständiga säkerhetstänkande med tanke på var vi befinner oss.
Hummween motor mullrar som ett åskväder, i nästa stund börjar konvojen röra på sig.
Ett par minuter senare kör vi ut genom grindarna, ut i en helt annat värld som kallas Irak.

Sida 11 av 11
  • Tjänstgörande redaktörer: Love Isakson Svensén, Alex Rodriguez och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB