På den andra polisstationen råder en konstig stämning.
Överste Balcavage och hans rådgivare sitter i ett möte. Irakiska soldater anklagas för att ha misshandlat polismän, deras befälhavare är på väg in och det finns en viss oro för vad som ska hända.
Dessutom finns det uppgifter om att en polisstation ska anfallas. Polismännen på stationen vet vilka som ligger bakom men de är ovilliga att berätta vilka de är.
Översten och hans rådgivare försöker övertala dem att arrestera de skyldiga.
Att vara mer aggressiv, att genast slå tillbaka är den nya strategi som sedan en tid tillämpas av dem.

Aggressiv verkar också den överste från armén vara som anländer. Han kliver in i rummet där mötet hålls och bemöter anklagelserna som riktats mot hans män. Efter ett tag verkar dock problemet vara löst men diskussionen om de eventuella arresteringarna fortsätter.

För plutonen innebär allt detta en mycket lång väntan. Jacob sitter i kulsprutetornet timme efter timme i hettan. Nielsen halvsover vid ratten. Sergeant Cooper och sergeant major Knight hovrar utanför dörren där mötet hålls.
Soldaterna börjar äta i skift, MRE, Meals Ready to Eat, portionsförpackad mat. Jag häller vatten i en påse och det blir något som liknar vaniljmilkshake. Det smakar kemiskt men helt ok.

Efter flera timmar kommer plötsligt en grupp soldater från Apachekompaniet. Ett par minuter senare kör flera bilar med kulsprutor på flaket in på området. Fordonen är fulla med ynglingar vars ansikten är dolda av schalar, polismän.

Efter deras ankomst utbryter viss aktivitet. Polisen har bestämt sig för att arrestera de misstänkta männen, amerikanerna ska följa med som förstärkning.
-Är du en bra krigsfotograf? frågar överstens civila rådgivare.
-Jag är ingen fotograf alls, säger jag.
Han skrattar och försvinner iväg.

Vi lämnar polisstationen, kör till ett välbärgat villaområde. Hummweena spärrar av vägen och jag går med sergeant major Knight till det hus där tillslaget ska ske.
När vi kommer fram har polisen redan gripit två män. De sätter dem på flaket till sin bil. En bit längre bort på vägen har ytterligare fyra gripits.

Soldater och polismän håller på att söka igenom ett av husen, ett rymligt enplanshus. De går igenom skåpen, slänger saker på golvet.
Tre beslöjande kvinnor sitter i trappen. Den äldsta har en litet barn vid sin sida och verkar lugn. Den yngsta ser inte ut att vara mer än sexton år och är gråtfärdig. De talar med mig på arabiska men jag förstår inte vad de säger. Soldaterna fortsätter att leta igenom deras hem och riva ut innehåll i skåp och lådor.

Ett av rummen är fullt med hårddiskar och annan teknisk utrustning.
-Den här används för att detonera vägbomber, säger en soldat från Apachekompaniet och håller upp något som liknar ett stort kretskort.
-Se på alla de här hårddiskarna. Den här utrustningen är värd tiotusentusentals dollar i Staterna. Och kolla, propaganda för Mahdi- armén, säger soldaten och håller upp en affisch.
Sergeant PJ kommer in i rummet, hjälper till med att lägga ned utrustningen i platssäckar och bära ut den. Kvinnorna vid trappen har börjat skrika, de låter väldigt upprörda.
-Håll käften, muttrar soldaten från Apachekompaniet.
Överste Balcavage tittar in i rummet men bara en kort stund.
-Lika bra att gå ut så att de inte spöar upp de gripna, säger han.

Männen sitter kvar på flaket till polisens bilar. Deras händer är bakbundna och de har bindlar för ögonen.
-Du ska veta att vi i plutonen inte brukar göra såna här jobb, säger sergeant PJ som inte alls ser glad ut.
Fångarna fotograferas och sedan beslutar översten att uppdraget är färdigt Vi återvänder till fordonen, lämnar fångarna och de irakiska polismännen.
-Detta var en bra dag, säger sergeant major Knight muntert när vi kör tillbaka till basen.
Nielsen och Jacob börjar sjunga ”Eye of the tiger.”

”Risin’ up, back on the street
Took my time, took my chances
Went the distance
Now I’m back on my feet
Just a man and his will to survive”

Jag kan inte låta bli att skratta, lättad över att det inte blev någon skottlossning eller anfall.

Ett par timmar senare har plutonen samlats för debriefing. De går igenom allt som har hänt under dagen medan en sergeant från underrättelseavdelningen skriver ned allt och ställer frågor.
Under en kort stund önskar jag att jag kunde stanna ett par dagar till, ta reda på mer om den irakiska polisen och Mahdi armén. Men en helikopter ska ta mig till Kuwait i kväll, detta är min sista dag på basen och kanske är det lika bra.
Den här berättelsen skulle ju handla om plutonen, inget annat. Dessutom är jag sliten och trött och längtar hem.

Avskedet till soldaterna i plutonen går snabbt och är osentimentalt. Alla är trötta, svettiga och hungriga.

Jacob följer mig till helikopterplattan. Medan vi väntar talar vi om hur de här veckorna varit.

Syftet med att jag reste till Iskan var att berätta om de amerikanska soldaternas vardag, med så värderingar som möjligt.
Utan Jacob hade jag aldrig haft tillgång till denna värld. Han har guidat mig, satt saker i kontext, underlättat mitt arbete och tagit hand om mig som om jag vore hans syster.
För detta är jag mycket tacksam.

Sant är att det jag beskrivit bara är en liten del av allt som pågår i Irak.
Sant är jag inte bott hos en irakisk familj eller har levt med en motståndsgrupp. Hade min säkerhet kunnat garanteras någorlunda, hade jag förmodligen gjort det. Men efter femton års krigsrapportering har jag lärt mig att kalkylera risker och jag anser att det just nu är för farligt. Jag vill inte dö och att följa plutonen har varit tillräckligt riskabelt.

Förutom en batalj med pressofficerarna så har dock allt förlöpt smidigare än jag kunde ana när jag väntade på Jacob på flygbasen i Kuwait.
-Du är inte så lätt att tas med alla gånger men grabbarna i plutonen behandlar dig som om du vore en av dem,  så du är välkommen tillbaka när du vill, sa överste Balcavage när vi åt avskedsmiddag.

Men just nu vill jag inte tänka mer på Irak.
Allt jag vill är att åka hem, umgås med min son och vara ledig.

Tack för att ni har följt med mig på denna resa.
Tack för att ni har orkat lyssna på denna berättelse om en annan värld, långt borta från Stureplan.
Johanne Hildebrandt

Från vänster, sergenat major Knight, överste Balcavage och polischefen överste Muhammed.

Huvudgatan i Mussayib är trång, det är fullt med folk på trottoarerna. Konvojen kör långsamt framåt, stämningen i Hummween är uppmärksam. Detta är en stad där den shiamuslimska Mahdi-armén har ett starkt fäste. Soldaterna håller noga utkik, beredda på ett anfall när som helst.
-Håll koll på taken, säger sergeant major Knight till Jacob.

Människorna på gatan betraktar konvojen med tomma ögon. Jag undrar vad de tänker. Ser de soldaterna som befriare eller ockupanter?
En gång i slutet på 90-talet fastnade jag i en amerikansk vägspärr i Kosovo. Soldaterna skrek på mig och behandlade mig som om jag vore en idiot. Det var kränkande och efteråt hade jag inte några höga tankar om amerikanska armén. Alla utgår från sin egen verklighet.
Soldaterna, som oräkneliga gånger blivit beskjutna, hamnat i bakhåll och sett sina kamrater sprängas av vägbomber, betraktar misstänksamt människorna på gatan.

Nielsen, föraren, muttrar ilsket när konvojen inte kan köra igenom irakiska polisens vägspärr, den är för trång.
Vi står mitt på gatan och är det sista fordonet i konvojen. Jacob har kulsprutan riktad bakåt, ska se till att inga fordon kommer för nära.
En bil vägrar stanna, kör allt närmare Hummween.
Självmordsbombare är en realitet i denna verklighet. Tillit en lyx som ingen har råd att kosta på sig.
-Använd din M4, säger sergeant major Knight.
Jacob skjuter ett varningsskott i luften.
Bilden stannar och alla andas ut.
Ett par minuter senare kör konvojen vidare till Myssayibs polisstation.

Överste Muhammeds är en karismatisk man i 30-års åldern som utstrålar  vilja och energi. När vi kliver in på hans kontor tar han emot besökare, lyssnar på deras önskningar och klagomål.

Detta är den nya sheriffen i stan. Han ska bringa ordning i poliskåren som har dåligt rykte, se till att lagen upprätthålls och det är han som ska arrestera terrorister och kriminella.
Det talas väl om honom, det sägs att han verkligen vill åstadkomma något. För amerikanerna är det viktigt att han lyckas. De utbildar poliser och soldater över hela Irak, meningen är att de ska säkerställa ordningen.

-Vi kan döda terrorister hela dagen men det är viktigare att den irakiska polisen och armén säkerställa ordningen så att regeringen kan ta kontroll över landet, säger överste Balcavage.

Överste Muhammed har redan skapat sig ett namn i sin hemstad då han blev anfallen på gatan och då slog ned personen i fråga och arresterade honom.

Överste Balcovage sätter sig i soffan och väntar tålmodigt. Först när de irakiska besökarna är klara börjar de båda männen diskutera läget. Arresteringar har gjorts vid en vägspärr, de talar en stund om detta.

Plötsligt får den civila rådgivaren, fixaren, ett telefonsamtal. Ett möte som är väldigt intressant pågår på stadens andra polisstation. Överste Balcavage vill genast åka dit.
Han tar farväl av överste Mohammed, önskar honom lycka till.
-Självklart kommer jag att lyckas, hur ska jag kunna göra annat när jag har hjälp av er, säger polischefen.

-Intressant man, säger sergeant major Knight när vi går till Hummween. Antingen lyckas han verkligen åstadkomma något eller så blir hans liv kort.

Sergeant PJ och sergeant major Knight.