Sergeant Cooper

Överste Balcavage står högst upp i ett bevakningstorn vid det nybyggda kraftverket och diskuterar anläggningens säkerhet.
När jag vill gå upp för trapporna tycker Engelage att det är en dålig idé, trots att jag bär väst och hjälm.
-Du kan faktiskt bli skjuten där uppe, påpekar han.

Eftersom jag ändå kommer att få reda på vad översten talar om stannar jag nedför tornet med sergeant PJ och sergeant Cooper.  Vi står nära anläggningens grind och en grupp irakiska män stirrar oavbrutet på mig vilket soldaterna inte gillar.
-Spelar ingen roll, jag ser ju ganska rolig ut, säger jag.

Vi befinner oss på den plats som kallas Irak´s framtid. Om det verkligen är sant är oklart men faktum är att det nybyggda kraftverket kommer förbättra livet för miljoner människor.
Elbristen, i detta oljerika land, är nämligen skriande. De flesta irakier har bara luftkonditionering, ljus och ström ett par timmar om dagen. Många har köpt generatorer men har inte råd med bränsle eftersom priset höjs flera gånger.
Det måste vara olidligt att leva utan el i denna hetta. De irakier som kan sover utomhus men häromdagen utplånades en hel familj när en granat slog ned på taket där de sov.
Att lösa elbristen har hög prioritet och det är något som hamnat på överste Balcavage bord.

Mitt i FOB Iskan ligger nämligen det oljekraftverk som förser Irak med 60 procent av all elektricitet men det går bara till hälften av sin kapacitet och har ständiga problem med de fyra turbinerna. De har körts för länge på dålig olja, anläggningen är dessutom gammal, byggt av koreaner 1958, och sanktioner och dåligt underhåll har slitit ned utrustningen. 

Därför har detta nya kraftverk byggts, bara några stenkast från basen. Det är toppmodernt, har ett eget raffinaderi och kan i princip omvandla vilken form av bränsle som helst till el.
Problemet är bara att det inte är färdigt.

Överste Bo Balcavage är inte nöjd med detta, men han är inte heller den typ av människa som låter sig hindras av problem och svårigheter.
När han kommer ned från tornet marscherar han energiskt iväg för att träffa de civilanställda som arbetar med projektet för att ta reda på hur problemet ska kunna fixas.

Jag följer efter i kölvattnet med överstens civila rådgivare vid min sida. Han är en sympatiskt och mycket välinformerad man som har ett brett kontaktnät i trakten. Soldaterna kallar honom fixaren.
-Du har nog inte valt någon bra dag att åka ut med oss, säger han bekymrat.
-Vad menar du?
Han mumlar något om vissa indikationer på anfall.
Det hugger till i magen av oro.
-Tycker du att jag borde stannat på basen?
Han gör en grimas, kan inte säga åt mig vad jag ska göra eller inte.

Vi passerar Zack, som sitter bakom ratten i överstens Hummwee. Han räcker ut tungan och brister sedan i gapskratt. O´Neill, som för dagen är skytt, ger mig en stillsam slängkyss.
Jacob vinkar från sitt torn, jag gör ett fredstecken åt honom med fingrarna och skrattar.

Det nya kraftverket reser sig som en skinande uppenbarelse framför oss.
-Allt kommer nog gå bra, säger jag, mest för att lugna mig själv.

De civilanställda som arbetar med projektet bor i ett prydligt område byggt av rymliga bostadscontainrar med kök och egen dusch och toalett. Soldaterna beundrar lyxen. De civila har betydligt bättre villkor än vad de har.
En truckförare som arbetar för KBR tjänar över en miljon svenska kronor per år, skattefritt. Då ingår också en resa till Thailand med allt betalt samt två veckors semester i USA. 
Jacob tjänar 336 000 svenska kronor om året, skattefritt när han befinner sig i Irak.

Överste Balcavage verkar dock inte bry sig om lyxen utan frågar istället ut amerikanen som är ansvarig hur ett tekniskt problem kan försena projektet med en månad. Förklarar sedan noga hur viktigt det är att elproduktionen kommer igång, att detta är högsta prioritet för divisionen.
Svaret han får är att allt förmodligen kommer att fungera om ett par månader.

När vi lämnar mötet ser översten inte helt nöjd ut, men så skakar han av sig det hela och stiger in i sin Hummwee.
Nästa stopp är ett möte med den legendariska överste Mohammed.
Vi är på väg till den stad där Jacobs vän dödades.

Pastor Hardin är en strålande predikant. Det vita tältet är nästan helt fullt av soldater som har lagt sina vapen på golvet och nu håller bibeln i sin hand. Samtliga åhörare, jag själv inkluderad, sitter fängslade av pastorns predikan.
-Jag vet att ni soldater gillar F-ordet, säger pastor Hardin plötsligt och alla brister ut i skratt.

Tro mig, denne före detta stridsvagnsförare i 35-årsåldern har en utstrålning starkare än ett kärnkraftverk med härdsmälta.
Han talar om skälet till varför man gör saker, att orsaken måste vara den rätta, komma från Gud inte drivas av egen vinning.
-Vi är fria så vi kan tjäna andra med kärlek.
-Amen, säger alla.
-Ju mer vi osjälviskt ger av oss själva, ju mer vi tömmer våra bankkonton, ju mer bistår dem som behöver det, desto mer ger Gud oss tillbaka.

I den stunden inser jag att jag inte vet vad som sägs under muslimernas fredagsbön, om de också talar om rättfärdighet, kärlek och vikten av att tjäna andra. Jag antar att det är så, men vet inte säkert och det irriterar mig.

När predikan är över går alla till den andra delen av tältet, där finns nämligen basens enda café som pastor Hardin fått lokaltidningen hemma i Anchorage att sponsra.
Soldater kommer hit ibland för att slappna av. Pastorn, väl medveten om att rent statistiskt kommer 30 procent av dem att drabbas av posttraumatiska stressymtom när de kommer hem, försöker få dem att prata om sina upplevelser men det går ofta trögt.

När pastorn får syn på mig lyser han upp i ett brett leende.
-Välkommen inte bara som gäst utan också som Macanvändare.
Överallt i cafeét står nämligen lådor med MacBook. De är skänkta av Steve Jobs efter att pastorn skrivit till honom och bett honom sponsra bataljonen.
Så förutom att predika och vårda själar håller pastorn numera också kurser i Macanvändande och sprider en annan form av budskap.
Själv tycker jag denna kombination av praktisk religion och kommersialism är fullständigt fascinerande.

-Jag tycker om att gå dit på söndagarna, pastorn är så uppmuntrande, säger Jacob när vi lämnar tältet.
-Tror du verkligen att de döda är i himlen?
-Ja. Det känns i alla fall bättre att tänka så.
-Jag är avundsjuk på dig som kan tro, säger jag och i den stunden menar jag det verkligen.

Det finns väldigt få kvinnor på basen, högst tio stycken bland 800 män.
Jag träffar dem i damernas duschtrailer, ser dem sätta upp håret i reglementsenlig frisyr och ibland sminka sig.
Kvinnorna är de militärpoliser eller så arbetar med de med underhåll. De släpps inte in i infanteriet, får inte inneha stridande positioner.
-Det är så löjligt, säger Rose en morgon när vi båda har duschat.
Hon är militärpolis vilket i praktiken innebär att hon arbetar med irakiska polisen, är ute och arresterar folk och ibland blir beskjuten.
-De säger att kvinnor inte fixar att vara i strid men jag har sett grabbar i min enhet bryta samman medan jag aldrig gjort det. Armén är så gammalmodig. Det är väldigt frustrerande.

Vid lunchen tar jag upp ämnet om kvinnliga krigare. Soldaterna vid bordet är dock övertygade om att det inte hade funkat.
-Vi hade beskyddat dem vid strid. Jag vet att jag låter gammeldags men det är så det är, säger Jacob.
-Det finns undersökningar om detta. En viss procent kvinnor kan prestera likvärdigt som manliga soldater men vi hade varit tvungna att rekrytera väldigt många för att finna dem. Dessutom vill inte USA se stridande kvinnor, det är bara så, säger kapten Levine.
En förespråkare för kvinnliga soldater finns dock vid matbordet.
-Det låter skitbra. Ju mindre soldaterna är som blir sårade desto lättare är de att bära, säger en sjukvårdare från en annan pluton.

Efter lunchen känner jag ett visst medlidande med Rose. Det är inte bara att armén är konservativ, eftersom de kvinnliga soldaterna är så få pratas det också om dem. Det påstås att de har ihop det med än den ena, än den andra.
En del kallar dem distraktioner, säger att det vore bättre om det inte fanns några kvinnor alls på basen.

Inom vissa förband är det förbjudet för kvinnor och män att befinna sig i samma rum, en regel som lyckligtvis inte tillämpas på FOB Iskan. Däremot får soldaterna inte titta på en kvinna i mer än tre sekunder, stirrar de längre kan de stämmas för sexuella trakasserier. Det är med andra ord inte direkt någon avslappnad stämning mellan de båda könen.

Som reporter och civil kvinna, är jag inte inne på männens område och utgör därmed inte något hot utan betraktas som något annat, något udda. Bara det faktum att jag ibland går runt med utslaget hår är märkligt.

Jag vet inte riktigt vad de andra enheterna tycker om min närvaro men soldaterna i plutonen behandlar mig numera som om jag vore deras syster.
Något som bäst kan beskrivas med följande händelse:
En eftermiddag låg jag och halvsov i Henrys säng. När han kom in i rummet utbrast han glatt:
-Kolla, en kvinna i min säng!
I nästa andetag tillade han.
-Men ändå inte.

Jacobs storebrorsattityd har med andra ord spridit sig och ibland känns det som om jag är omgiven av sexton överbeskyddande tungt beväpnade livvakter.
Det har sina för och nackdelar. Jag har trots allt femton års erfarenhet av krigsbevakning och är därmed inte helt tappad bakom en vagn. Samtidigt är det rart och roande med all omtanke.
Snart ska jag följa med dem ut på ett mycket intressant uppdrag. Det ska bli intressant att se hur de då hanterar min närvaro. 

Det 501:a luftburna infanteriregementet bildades 1940 i Fort Benning, Georgia, och var den första fallskärmsbataljonen i den amerikanska arméns historia.
Namnet ”Geronimo” har sitt ursprung i stridsropet som de första fallskärmsjägarna skrek när de hoppade ut ur flygplanen vid landstigningen i Normandie, Frankrike, 1944.

Geronimos slogs under andra världskriget i Frankrike under den allierade invasionen, i Holland under ”Operation Market garden”, samt i Belgien vid slaget om Bastogne mot tyskarna. Vid denna tidpunkt var regementet en del av den 101:a luftburna infanteridivisionen, de så kallade ”screaming eagles”.

Boken samt TV-serien ”Band of Brothers” skildrar den 101:a luftburna divisionen, som det  501:a  regementet då var en del av, och handlar om soldaternas upplevelser under andra världskriget.

Därefter deltog Geronimos i Vietnamkriget, även där tillhörande den 101:a luftburna infanteridivisionen, där man 1969 tilldelades den högsta utmärkelsen av den amerikanska presidenten (”the presidential unit citation”) för sina insatser under slaget om ”Hamburger Hill”, i Ashau Valley, Sydvietnam.

Det 501:a luftburna infanteriregementet – Geronimo’s – överfördes under åttiotalet till den 4:e luftburna brigaden, stationerad i Fort Richardson, Alaska. Brigaden är en del av den 25:e infanteridivisionen, även kallad ”tropic lightning”, med högkvarter i Hawaii, USA.
Geronimo’s krigade i Afghanistan för två år sedan och befinner sig nu här, mitt i ”Sunnitriangeln” i Irak, sedan tio månader tillbaka.

Alla soldater som tjänstgör i vårt regemente är män, eftersom kvinnor inte tillåts att delta inom det amerikanska infanteriet. Det finns endast en mycket liten grupp kvinnliga soldater som tjänstgör här på FOB Iskan, men de tillhör ett annat understödsregemente och arbetar som lastbilschaufförer eller militärpoliser.

Geronimos infanterisoldater har alla genomgått infanteriets grundutbildning (”boot camp”), samt arméns fallskärmsskola (”airborne school”) i Fort Benning, Georgia, och har med stolthet erhållit så kallade ”hoppvingar” i silver. Alla sergeanter och officerare har genomgått jägarträning, eller ”ranger school” som den amerikanska arméutbildning kallas som sker i Floridas träskmarker.

I rummet bredvid mig bor en sergeant med en hund. Cooper, som hunden heter, ser ut att vara någon sorts dobermannkorsning. Öronen står rätt upp vilket gör att han ser väldigt glad ut, pälsen är guldbrun.

Sergeanten som har hand om Cooper, en soldat i 30-årsåldern, verkar dock allvarligare eller det är nog rättvisare att säga att han verkar bekymrad.
Men vi hälsar på varandra flera gånger om dagen och de gånger jag frågat om jag får klappa Cooper har det gått bra. Hunden älskar att kela.

Jacob brukar också leka med hunden ibland.

För några minuter sedan fick jag reda på att Cooper, hans  hundförare och och fyra andra soldater dödades i går kväll när de var ute på ett uppdrag.