Stämningen blir lite muntrare när Zack återvänder till plutonen efter sin semester, en ledighet som han till största delen tillbringade med att röja i Las Vegas.
-Det är märkligt men jag längtande faktiskt tillbaks hit till Iskan hela tiden, säger han.

Semestern verkar ha varit en surrealistisk upplevelse som började med att folk applåderade när han bytte plan i Texas.
-Men när jag kom hem till Arizona stirrade folk på mig som om jag bar maskeradkostym.
Varför är det så?
Zack rycker på axlarna och ler.

Han har en mycket avslappnad inställning till det mesta, tänjer gränserna på vad som är tillåtet och lyckas på något sätt alltid komma undan med det, en bedrift inom den amerikanska armén.

Bara några timmar sedan blev tre soldater bestraffade på Iskan, något som anses vara ”stärkande för soldaten”. De fick göra armhävningar på stekhet asfalt tills en av dem skrek av smärta för att händerna brände sönder.
Först då fick de flytta på sig och fortsätta att göra  sina ”smärtsamma kroppsövningar” på gruset eftersom de råkat glömma utföra någon order, oklart vilken.

Inom vissa kompanier blir hela gruppen bestraffad om en enda soldat gör ett misstag. De får göra övningar som  exempelvis ”den lilla mannen i skogen”  då de meniga, för det alltid meniga som blir bestraffade, hoppar groda med händerna över huvudet tills det gör väldigt ont i benen.

Detta är en del av det amerikanska militära systemet men Zack lyckas alltid undvika dem, han försov sig till exempel häromdagen utan att något hände.
När jag frågar honom hur han bär sig åt rycker han på axlarna.
-Du vet, straffet står i proportion med hur mycket ånger man visar.

Han har dessutom fått ett nytt jobb som överstens chaufför.
-Först tyckte jag det sög eftersom jag inte skulle få skjuta eller göra något roligt, men sedan insåg jag att hey, jag kommer ju kunna sitta och softa i en sval bil och behöver inte gå ut i hettan. När jag insåg det blev allt kul igen.

Och ja, han vill verkligen träffa en svensk kvinna, säger att han trött på att vara singel och att han inte ute röjer när han har sällskap utan tycker om att sitta hemma och kela framför tv´n.
-Det är sant! Säger han när jag ser skeptisk ut.

-Varför ska hon vara svensk?
-För kvinnorna verkar inte vara så bortskämda som USA, de arbetar och vill något med sina liv. Sverige verkar faktiskt vara ett drömland, definitivt en plats för mig.
-Så jag ska använda min blogg som en kontaktannons?
-Varför inte? Jag vill inte vara ensam längre och jag har hört att det finns par som träffat varandra på Internet, säger Zack och ser lite sårad när jag börjar skratta åt hans plötsliga allvar.

-Fast om det blir seriöst vill jag nog att hon flyttar till USA, säger han och börjar sedan planera för sin och sin blivande svenska flickväns framtid, hur de ska  maila till varandra och sedan träffas på riktigt.

Den som känner sig kallad kan ju höra av sig till denna blogg eller till min min mail på johanne.hildebrandt@aftonbladet.se så ska jag vidarebefodra kontakten.
Det enda jag kan utlova är att Zack aldrig är tråkig.

Naturligtvis är det meninglöst att reagera på kritik som inte är grundad på fakta eller egna iakttagelser utan bara på lösa påståenden eller aversioner.
Tack Olle.

Dagarna har börjat flyta in i varandra och någon form av vardag har infunnit sig.
Såvida inte plutonen ska ut på patrull bankar Jacob på dörren vid åtta och vi går för att äta frukost.
Matsalen är slamrig och TV´n står alltid på men det är väldigt sällan den visar nyheter, istället står sporten på.

Maten är helt ok, det finns ägg nästan jämt, bagels, stekt skinka och bacon.  Vid lunch och middag serveras efterrätter, glass och tårtor. Det låter kanske lyxigt men faktum är att de tre dagliga måltiderna är den enda förströelse som finns på basen.

Efter frukost är det dags att skriva och sedan lägga ut texten vilket är lättare sagt än gjort. Att sitta utomhus i hettan är jobbigt, dessutom krånglar satelittelefonen på dagarna. Alternativet är att gå till telefoncentret men Internet där är långsamt, att gå in på en sida kan ta en halvtimme.

Antalet Internetcafeér på militärbaserna har blivit så många att sateliterna blivit överbelastade. Om ett par månader kommer förmodligen tre nya skickas upp för att hantera all trafik.

De behövs, under femton månader soldaterna sköter sina liv, affärer, förhållanden, barnuppfostran via telefon och Internet. Brottstycken av samtal ekar i det vita tältet. ”Hej älskling!”, ”Hur mår mamma?” eller mer argt: ”Måste du alltid bråka om det där!?”
Att få skäll från någon där hemma gör att man blir väldigt sårbar, det finns inget man kan göra, inget man kan fixa. Därmed blir man väldigt hjälplös.

Om och när text och bilder kommer iväg är det dags för lunch, sedan mer arbete till middagen som följs av mer arbete, dusch och sedan läggdags.

Det finns absolut inget annat att göra på basen, ja förutom att se en piratkopierad film, träna eller sitta och småprata med soldaterna.

Ska sanningen fram så börjar det bli lite slitsamt att ständigt skriva, åka ut, intervjua och alltid, alltid vara på helspänn.

Soldaterna gör visserligen sitt bästa för att hjälpa till, ger mig sina bilder, hjälper till med uppkopplingar, ja allt jag behöver. Den misstänksamhet som fanns i början är helt  försvunnen.
Jacob jagar på mig, ser till att jag inte ger upp när jag är helt slut, försöker underlätta så mycket han kan och vill att jag ska lägga ut fler bilder.

Trots detta har jag börjat längta hem. Bara ett par dagar kvar, sedan är det dags att lämna Iskan.
Först ska jag dock följa med på ett mycket speciellt uppdrag.

-Vi sjukvårdare får aldrig göra något roligt, säger ”Doc” Engelage ironiskt.
Vi sitter i Humween, väntar på att soldaterna i plutonen ska avsluta sin övning på skjutbanan. De ligger på mage i gruset och skjuter, ljudet av skotten ekar mellan sandsäckarna. Engelage vaktar radion.

Själv har jag roligt åt att plutonens sjukvårdare är så bitsk och kärv. Han ger inte direkt intryck av att vara den milda och omhändertagande typen.
När Jacob till exempel tappade en bajonett på foten en tidig morgon förklarade den morgonsure ”doc” att han omedelbart skulle sluta blöda på hans golv, slängde sedan åt Jacob ett bandage och förklarade att han själv kunde förbinda foten. (Något ”Doc” dock fick lite ångest för senare på dagen.)

-Varför blev du sjukvårdare? frågar jag.
-Det var det enda sättet för mig att komma hit till infanteriet.
-Varför ville du dit?
-För att min pappa varit där i hela sitt liv och inte ville att jag skulle dit.
-Vad tycker du om jobbet?
-Det är ok, jag behöver ju inte jobba såvida ingen blir skjuten eller sprängd. Jag gör i princip samma jobb som en sjukvårdare på ett sjukhus, förutom att jag också slåss och skjuter, säger ”Doc” Engelage och tystnar.
Det är uppenbart att denne 28-årige tvåbarnsfar inte vill säga mer.

Förra året var jag inbäddad på det amerikanska fältsjukhuset i Bagdad, den plats dit alla sårade och döende soldater hamnar. Det var en plats där krigets konsekvenser blev oerhört tydliga. Läs mer här.
De soldater jag då talade med hyllade alla sina sjukvårdare, sa att de räddat deras liv.
-Ibland gör vi saker som vi inte borde, säger Engelage krasst.
Han är ny i plutonen, ”Doc” tog sergeant Mike Hullender plats för bara några veckor sedan. Vad som hände då beskrivs bäst med det mail då Jacob skrev till mig:

Johanne,
det är med tårar i ögonen jag måste berätta for dig att igår förlorade min pluton vår medic, och jag förlorade en av mina bästa vänner, sergeant Mike Hullender. 

Vi var ute på en ”rutin” patrull när plötsligt Dog company blev utsatta for en IED attack och ett bakhåll. Vi hörde per radio att läget var allvarligt och att de hade tre sårade soldater. Vi körde i ilfart till platsen. Zack, vagnchefen, rökte en cigarett och sa att nu blir det nog allvar. Föraren, Nielsen, körde som en galning och jag kastades runt i kulsprutetornet som en vante.
 
Nar vi kom fram till platsen for bakhållet, som var ett stort fält, bröt helvetet lös.
Fem stycken mynningsflammor var allt jag hann uppfatta. Kulorna från fiendens kulsprutor slog ner överallt. Jag vände tornet med min tunga 50 kalibriga Browningkulspruta och besvarade elden.

Zack klev ut och la sitt gevär på motorhuven och sköt prickskytteeld.
Medan jag och de andra kulspruteskyttarna besvarade elden, klev sergeant Shirey och sergeant Hullender ut ur fordonen.

Mike Hullender, vår medic, sprang bort till de sårade soldaterna för att ge första hjälpen. I nästa sekund trampade han på en bomb, en slags mina, och försvann i en fruktansvärd explosion. Jag hörde på radion medan jag sköt, att han hade förlorat bägge benen och att han blödde svårt.
Soldater skrek på radion och situationen var mycket pressad.
 
Striden varade i tolv minuter. Sedan, till slut, kom vara två attackhelikoptrar och gjorde slut på fienden med sina automatkanoner. Sjukvårdshelikoptrar landade.
Jag fortsatte att skjuta, jag sköt femhundra skott innan de skrek på radion; ”Cease fire, cease fire!” Jag kunde inte sluta skaka, och jag var blöt av svett minns jag.
Min vän, vår medic, sergeant Mike Hullender blödde till döds ombord på helikoptern.
 
Han var så snäll, och brukade så ofta få mig att skratta. Du träffade honom när du var här, han var alltid med på våra patruller. Han skulle gifta sig när han kom hem ifrån Irak brukade han säga. Hans mamma skickade mig en julklapp.
 
Jag kan inte beskriva i ord den sorg och den smärta jag känner över att behöva saga adjö till ännu en nära vän.

”Greater love has no one than this, that he lay down his life for his friends.”                 

– JOHN 15:13                   

Hälsningar, Jacob.

Utanför fordonet har det blivit mörkt. Soldaterna börjar plocka ihop sina vapen. Några meter bort flyter floden Eufrat förbi, vattnet luktar unket i kvällningen.
Det är i alla fall tyst, inga skott hörs längre och det utgående artilleriet är stilla. ”Doc” Engelage har fått sitta i bilen hela tiden.
-Jag sa ju till dig att vi sjukvårdare får aldrig får göra något kul, säger han.