Är du lycklig nu när du äntligen flyttat? Frågan ställs av vänner och bekanta som följt mina mödor med flytten huset till en lägenhet närmare stan. Jag vet aldrig vad jag ska svara.

Glad är självklart, lättad är jag också över att slippa skottningshelvetet och gräsmatteklippningsterrorn, men lycklig? Nej, jag skuttar inte omkring i motljus på en äng med ett saligt leende på läpparna. Det gör jag å andra sidan väldigt sällan så jag förstår inte varför mitt boende skulle göra mig lycklig. Eller mina möbler, kläder, klippningen av mitt hår, min klocka, skor eller några andra statusföremål som går att införskaffa för dyra pengar.

Faktum är att inte ens min bil gör mig särskilt euforisk.

Jag kan känna mig nöjd och till freds av sex och/eller väl utfört arbete, jag är glad och munter emellanåt men stunderna av lycka är synnerligen få.

Ändå finns det dessa jobbiga typer som alltid påstår att de är lyckliga hela tiden. Antingen ljuger de, har de problem med svenskan eller så tar de olagliga droger.

Lycka dyker bara upp under väldigt korta stunder i livet men är knappast ett kroniskt tillstånd.

Tack och lov, för vem vill vara en lallande fåne som hoppar runt som en saligt leende Duracellkanin? Ändå är det dessa hysteriska lyckoterrorister som på något sätt har lyckats lägga ribban på hur alla ska må. Fel har de, allesammans.

Under debatten om utbrändheten, som nu enligt borgerligt utfärdat dekret har slutat existera, så dök nämligen en skrämmande uppgift upp: Var fjärde kvinna mellan 16 och 34 år anser sig vara deprimerad. En fjärdedel av alla unga kvinnor mår alltså dåligt. Beror det på alltför högt ställda lycko- och framgångskrav eller på att de befinner sig i ett sjukligt tillstånd?

Kanske är det inte ens meningen att vi ska vara mer än halvglada emellanåt och att vi därmed borde sänka förväntningarna på oss själva och livet.

Sant är att depression är en hemsk sjukdom, jag förringar inte detta faktum, men det betyder inte att det är nyttigt att skygga undan från vanlig nedstämdhet eller den svenska paradgrenen melankoli. Att misslyckas, må dåligt och vara en loser är också en del av livet, alla är knäckta emellanåt. Och att erkänna det är betydligt viktigare än denna meningslösa jakt på den upphaussade, konsumtionsfrämjande illusion som går under benämningen lycka.