Att TV 4:s prisade reporter Trond Sefastsson tagit emot 406 000 kronor för att hjälpa en man som dömts till åtta års fängelse för knarkbrott är häpnadsväckande. Att han dessutom anklagas för att ha anlitat en torped när den knarkdömdes familj ville ha tillbaka pengarna när inget hände var en chock.

Så här beter sig inte en journalist, sanningens förkämpe, avslöjare av det fördolda.

Vad var det som hände? Blev han för uppburen och därmed lika fartblind som en bonusfrossande företagsledare? Eller är det hela en komplott? Sefastsson hävdar det sistnämnda fallet, att pengarna han fick var för ett juridiskt uppdrag och att de som anklagar honom vill sätta dit honom.

I TV 4:s Nyhetsmorgon medger han att han hamnat i en olycklig gråzon och säger att ”när man jobbar så här så kommer man väldigt nära brottsligheten. Alla kriminaljournalister hamnar i situationen att de kommer nära de här gränserna.”

Det är sant att journalistik inte är en exakt vetenskap, mig veterligen överlämnas inga plastpåsar med pengar, men gränserna är ändå ibland flytande.

Avtal görs med jämna mellanrum oavsett om det handlar om intervjuer med brottslingar, företagsledare, artister eller författare. ”Om du inte skriver det här så berättar jag detta.” ”Du får det här exklusivt om jag får en framsida.”

Nöjesjournalister måste ­anpassa sig till gängse regler när de gör intervjuer med stora stjärnor, vänner hjälper fram varandra och så vidare.

Jag skrev själv under ett avtal med USA:s armé när jag var i Irak, visserligen fanns det inget konstigt eller graverande med papperet men det var ändå ett avtal.

Hade jag rapporterat om den pluton jag följde begick något hemskt? Jag tror det men kan inte veta säkert eftersom jag inte hamnade i den situationen. Och jag vet hur sinnet kan förändras av att ständigt vara omgiven av soldater, eller andra.

Fast jag försvarar inte Trond Sefastsson, om anklagelserna stämmer är det brutalt illa. Jag bara konstaterar att tydligen kan alla stegvis dras in i saker tills de plötsligt befinner sig i en verklighet där det är okej att tänja på sanningen, mobba kollegor för att de byter kanal eller till och med hyra en torped.

Förhoppningsvis kommer detta, och de flytande gränserna, att debatteras ordentligt framöver. Jag vill verkligen veta mer för ingen är felfri och självrannsakan är aldrig fel, särskilt inte bland oss som ska skildra verkligheten och därmed riskerar att gå ner sig i den.

Johanne Hildebrandt