Någon mer än jag som är häpen över kulturvärldens besinningslösa hämndbegär denna höst? Det är ju rena verbala splattermovien där ute i boklådorna.

Maja Lundgren ger igen för gamla oförrätter i boken ”Myggor och Tigrar”. Unni Drougge är skoningslös mot sin gamla pojkvän och skriver om hur han misshandlat henne både psykiskt och fysiskt i ”Boven i mitt drama kallas kärlek.” Emilio Ingrosso har skrivit en bok där han, typ, inte har misshandlat exet Pernilla, trots fällande dom för olaga hot och övergrepp i rättssak. Artisten Martin Svensson hoppar på sin exfru Dilba i sitt alster om livet popartist. Folk smetas ut i böckerna och får äta upp gamla oförrätter.

Denna starka, primitiva råkraft som kickar in när människor är svikna, kränkta och förtvivlade ska aldrig underskattas.

Medea mördade sina barn för att Jason ville dumpa henne för en prinsessa. En bekant kissade på sin pojkväns tandborste när han varit otrogen, en annan klippte sönder hans kläder.

Folk pratar skit om varandra, sprider lögner för att ge igen någon oförrätt, inbillad eller påhittad.

Hämnd, och nu talar jag inte om brott och straff, är ett sätt att få återupprättelse. Frågan är bara hur konstruktivt det är längden.

Det verkar knappast som om Maja Lundgrens bok får kulturvärlden att genomgå en självsanering, bli mer jämställda och förvandlas till bättre människor. Folk verkar snarare sluta sig samman och slå ifrån sig anklagelserna.

Kommer kvinnomisshandlare att sluta slå när de blir utsatta för hämnd, hur mycket de än förtjänat den? Kommer de att tvingas till den vård de behöver för att sluta så att inte deras beteende förs vidare till nästa generation? Blir den som sprider lögner verkligen lyckligare av att se någon bli förtvivlad av skitsnack?

Jag tror inte det, för hämnd är rätt meningslöst i längden.

Jag har lyssnat på människor över hela världen som motiverat sitt handlande, dödande, fördrivande, med något som hände för länge sedan. Fast inte mådde de särskilt bra, hur brutalt de än gett igen. Allt blev snarare värre medan hämndspiralerna emellanåt bröt ut i fullt krig.

Och de enda som verkligen tjänar på höstens bokvendettor är vapenleverantörerna, förlagen, som gläds åt all pr men slipper ta stryk.

Det är inte vad jag kallar särskilt hedervärt, men svinhugg går ju, som bekant, igen.