Från och med årsskiftet är Nordic Battlegroup, NBG, redo att sättas in någonstans i världen och i februari kommer en amfibiestyrka att åka till Tchad och skydda flyktingar.

Redan nu befinner sig 753 män och 74 kvinnor på platser som Afghanistan, Kosovo och Eritrea och Georgien. Om NBG och amfibie kommer i väg betyder det att regeringen har fördubblat antalet svenskar som är ute på uppdrag i världen.

När man ställer frågan om varför Sverige ska skicka soldater utomlands är svaret alltid att vårt land har en lång tradition att hjälpa andra, att det är viktigt att göra en insats för de behövande.

Fast en annan del av sanningen är att om Sverige vill ha inflytande i EU och världen måste landet vara berett att betala. Att skicka fredsbevarande och/eller fredsframtvingande trupper är därför ett sätt för Sverige att räknas och bli taget på allvar.

Så när Nisse skyddar hjälpkolonner i Afrika så utför han inte enbart en humanitär insats utan är också en liten spelbricka i ett geopolitiskt spel. Därför är det märkligt att regeringen inte gör mer för att höja soldaternas status.

Om de riskerar sina liv i detta lands namn borde de i rimlighetens namn få allt stöd de kan tänkas få samt jubel och hyllningar.

Visst, försvarsministern har sagt att han håller på att se över belöningssystemet för trupperna, vilket är strålande. Behovet av yttre bekräftelse ska aldrig underskattas.

Fast det behövs också något mer handfast, därför borde den första självklara åtgärden vara att soldaterna befrias från att betala skatt när de är ute på uppdrag.

Det här handlar trots allt om människor som i sex månader lämnar sina nära och kära för att bo i en trång barack långt hemifrån och arbeta runt 80 timmar i veckan. Det är ju fullständigt orimligt att de ska behöva betala drygt 30 procent av sin lön i skatt till en kommun där de inte befinner sig.

Skattebefrielse skulle också garanterat locka betydligt fler rekryter än de flaschiga reklamfilmer som Försvarets trötta infoavdelning är så fixerade vid. (Bara att få folk till NBG kostade 7–10 miljoner kronor.)

Lägg pengarna på att förklara vad trupperna utför och varför det är viktigt, ge dem bästa tänkbara utrustning och ta hand om dem när de kommer hem. Vi ska vara stolta över att det finns människor som är beredda att riskera sina liv för att skydda civila i andra länder. För detta ska de hedras och inte beskattas.

I går hade Elisabeth Wallin Olsson vernissage på sin utställning ”In hate we trust”. De brutala bilderna är som knytnävsslag i magen: Nynazister våldtar en lesbisk kvinna medan katolska kardinaler, som hävdar att skulden var kvinnans, oberört betraktar det hela. Pastor Green står i predikstolen och talar inför en fullsatt kyrka om att homosexuella är en cancersvulst på samhället.

Samtidigt, i Salem, demonstrerade ultravänstern mot de nynazister som samlats för att marschera för att hedra sin kamrat som mördades på platsen för sju år sedan. Vänsteraktivisterna skrek slagord när de gick genom det iskalla regnet. En av dem bar en banderoll där det stod: ”En fixad, nu tar vi resten.”

På given signal bröt sig hälften av demonstranterna sedan loss från tåget och försvann i väg i smågrupper för att sedan attackera nynazisterna.

De lekte röda och vita på allas vår bekostnad, för polisinsatsen som krävdes för att försöka hålla grupperna åtskilda måste ha kostat en förmögenhet.

Visst, demokratin har sitt pris, alla har rätt att uttrycka sina åsikter även om de är extrema. Men demonstrationerna i Salem verkar inte längre handla om en mördad pojke utan om två extrema grupper som använder tillfället för att bekräfta sin existens och puckla på varandra.

Nynazisterna och ultravänstern är självklart övertygade om att just de kämpar för en god och rättfärdig sak men de är två sidor av samma mynt, deras argument och hat mot regeringen, media, polis och allt annat är desamma.

Sorgligt är det att se hur folk kan lura sig själva till vad som helst, att de kan övertyga sig själva att de är goda när deras handlingar visar på motsatsen. Dessvärre är det ju så människan fungerar, mönstren är desamma överallt.

Soldater som dödade kvinnor och barn, som fördrev människor för de råkade tillhöra en etnisk grupp var övertygade om att de gjorde en plågsam men riktig sak för att skydda sitt eget folk.

Självmordsbombare är övertygade om att de gör en heroisk insats när de spränger sig själva på en marknadsplats och dödar oskyldiga. Pastor Green är förmodligen övertygad om att han är modig och klarsynt när han pekar ut de homosexuella som cancersvulster.

Övertygelsen må vara förpackad i olika saker, religion, politik, kamp för rättvisan, rasen eller gruppens överlevnad, men i själva verket handlar det bara om tre saker: hat, rädsla och intolerans. Så snälla, låt er inte luras.

I morgon rycker en del av soldaterna in som ska skickas till Tchad. Tillsammans med en fransk styrka ska de skydda flyktingläger i ett område där hundratusentals flyktingar från Darfur befinner sig. Det kan bli rörigt. Rebellgrupperna, som slåss mot regeringstrupperna, har förklarat att de kan förklara krig mot fredstruppen.

Det finns med andra ord en möjlighet att de 200 svenskarna kan riskera att bli beskjutna, en svensk soldat kan döda någon eller bli dödad. Och det kommer att bli intressant hur allmänheten kommer att regera om så sker.

Det här är ju ett av de få länder i världen där man blir förvånad över att människor dör i krig. Det medlidande som kan väckas när svältande och lidande människor visas på tv brukar vanligtvis slockna när det blir uppenbart att allt har ett pris.

Personligen tycker jag det är en självklarhet att de som kan ska bistå och försvara dem som behöver det. EU:s snabbinsatsstyrkor bildades efter massakrerna i Rwanda och Bosnien så att omvärlden skulle kunna ingripa i stället för att tafatt stå och se på. Fast som vanligt är det mycket prat och lite action. Tusen soldater och flera helikoptrar fattas till Tchad-

insatsen och inget land verkar ha lust att skjuta till dem. Så mycket för prat om internationell solidaritet.

Därför är det viktigt att ta hand om och värna om dem som verkligen gör något, de som åker ut och gör en insats – soldaterna.

Få svenskar verkar fatta vad de egentligen sysslar med och vad det kostar att vara hemifrån i ett halvår. Nu tänker dessutom regeringen öka de svenska truppinsatserna utomlands, men fortfarande utan att informera om varför det är viktigt att de åker.

Fast när jag intervjuade försvarsminister Tolgfors häromveckan sa han att belöningssystemet för soldaterna håller på att ses över och att han personligen ville träffa dem som varit ute.

Ett strålande initiativ, behovet av offentlig bekräftelse ska aldrig underskattas, men det behövs mer än så:

Bästa tänkbara utrustning till exempel eller varför inte bättre betalt och medaljer till dem som förtjänar det?

Soldater som riskerar sina liv när de skyddar civila utomlands borde känna att deras samhälle står bakom dem när de reser samt få respekt för sin insats när de återvänder hem.

Så fungerar det inte riktigt i dag och det är märkligt att varken politiker eller försvarsmakt försöker göra något åt det.