Ghalia väcktes mitt i natten av de onda ryttarna, Janjawed. De anföll byn och förvandlade den till ett brinnande inferno, dödade män och pojkar, våldtog flickorna.

Ghalia tog sin bebis, höll henne hårt i famnen medan hon sprang för livet. Hon var så rädd, så fruktansvärt rädd. På bara några minuter krossades den 21-åriga mammans värld. Nu är hon änka och bor i en koja gjord av plast och tyg i ett av de enorma flyktinglägren.

Den arabiska milisen, Janjawed, understöds av Sudans regering och driver bort den afrikanska befolkningen från deras byar i västra Sudan.

Drygt 200 000 människor lär ha dödats i konflikten och två miljoner har tvingats lämna sina hem.

Det här kallas vanligtvis folkmord och etnisk rensning, vilket innebär att FN har rätt att skicka trupp för att skydda civilbefolkningen, men inte i Darfur. Medlemsstater i FN stretar emot eftersom de själva ägnar sig åt snuskiga övergrepp eller trånar efter Sudans olja. Så istället för att använda storsläggan tassar FN runt Sudans regering och tigger om lov att få skicka trupp och nödhjälp till flyktingarna. Typ, snälla, får vi mata de flyktingar ni inte haft ihjäl?

Det enda land som har makt att påverka Sudans regering är dess handelspartner Kina. Men eftersom de tar lätt på sådant fjoll som mänskliga rättigheter gör de självklart inte något för att stoppa övergreppen.

I år har alla länder en unik möjlighet att sätta press på Kina och hota med bojkott av OS om de inte agerar, men nej. Spelen innebär en möjlighet för internationella företag att ta sig in på den nya, rika kinesiska marknaden. Ekonomi, sport och politik är betydligt viktigare än Ghalias och hennes barns grundläggande mänskliga rättigheter. Mördade barn och världens värsta humanitära katastrof får inte förstöra feststämningen.

Fast nu i veckan fick någon nog; Steven Spielberg hoppade av sitt jobb som konstnärlig rådgivare till OS-spelen i protest mot situationen i Darfur och Kinas samarbete med Sudan. Det ska tydligen till regissören av ”Schindlers list” för att höja rösten mot OS-hyckleriet. Kina säger i sin tur att spelen inte ska politiseras vilket är ett stort skämt, allt i världen handlar ju om realpolitik.

Men ha det så kul under spelen, tänk inte på Ghalia eller hennes barn, sport är självklart viktigare än några trista folkmord i ett avlägset Afrika. OS i Berlin 1936 var säkert också en festlig upplevelse, ja förutom för dem som hade vett att skämmas ögonen ur sig.

Johanne Hildebrandt

Lyckas eller var en nolla. Bris slår larm om att kraven på barn är för höga, alla ska skaffa en fantastisk utbildning och förverkliga sig själva, hela världen ligger öppen och den enda som hindrar dig att bli framgångsrik är du själv.

Följaktligen känner sig ungarna misslyckade om de inte är bäst och snyggast. Oron och ångesten bland barn ökar, en undersökning i Stockholms skolor talar om att femton procent av eleverna mellan 10 och 12 år visar tydliga tecken på stress.

Fast framgång behöver ju inte vara ett märkvärdigt jobb, som popstjärna, programledare, läkare eller advokat. Riktigt framgångsrika har hittat något man älskar att syssla med och sådant tar tid.

Ändå förväntas det i dag att elever vid sexton års ålder ska besluta vad de ska arbeta med resten av livet. Hetsen att ”bli något” är hysterisk.

Nu börjar det också tullas på komvux, den enda vägen som har funnits för dem som inte varit motiverade att läsa vidare direkt efter gymnasiet. 25:4 regeln, som ger extrapoäng för arbetslivserfarenhet, är borta. Regeringens utredare vill privatisera komvux och det är riktigt skrämmande. Antal platser har redan blivit färre, snart lär eftersläntrarna anses vara olönsamma.

Är det meningen att bara hårddrillade toppstudenter med högutbildade föräldrar ska kunna skaffa sig utbildning? Vad händer med dem som har praktiska begåvningar eller de som inte är mogna att plugga vidare? Ska de ändå fortsätta läsa och sedan skaffa ett jobb de kommer vantrivas med? Är det ett framgångsrikt liv?

Jag gick själv ut nian med 0,3 i snitt, vilket var så dåligt att det inte ens kan kallas betyg. Jag jobbade fram tills jag visste vad jag ville göra, då var jag 25 år gammal. Lyckligtvis fanns 25:4 regeln vilken gjorde att jag kom in på komvux och sedan på högskolan. Utan den hade jag aldrig jobbat som journalist i dag, eller haft livserfarenhet att klara av jobbet.

Många har gått samma väg. Före detta justitieminister Thomas Bodström misslyckades med gymnasiet, men läste sedan på komvux, till och med finansminister Anders Borg lär ha läst in sin matte där.

Ingen kan, eller ska, gå spikrakt genom livet. Det är misslyckandena, tvivlen och dumheterna som ger kunskap, erfarenhet och mognad. Så befria kidsen från utbildningshetsen och låt dem ta det lite lugnt. Alla förtjänar en andra chans och kanske till och med en tredje.