Det svenska kompaniet har, som första Euforförband, lämnat N´djamena och på väg mot världens största humanitära katastrof.
Efter allt politiskt strul och diplomatiska förvecklingar har omvärlden ingripit – och det är det svenska kompaniet som är spjutspetsstyrkan.

De seglar de fram som bepansrade skepp genom den söndertorkade savannen med marinens örlogsflagga svajade från fordonen.
Runda lerhus med stråtak passerar förbi. Tre barn dyker upp mitt ute i ingenstans och vinkar glatt till konvojen.

-Det känns som om jag kommer dra mitt strå till stacken. Även om vi gör lite så betyder det väldigt mycket för människorna där. Jag tror stenhårt på att de som kan hjälpa till i världen också tar sitt ansvar också gör det, säger Lars Persson, ställföreträdande chef på stabsplutonen.

En blåklädd beduin rider förbi på en dromedar. Ett Mirageplan stryker förbi konvojen på ett par hundra meters avstånd i en sorts ”Hej, kompisar vi håller koll på er” hälsning.
En död ko ligger vid vägrenen. En flock gamar dricker ur ett vattenhål.
-Korsa landet så här är ett äventyr men man vet inte riktigt vad som väntar på andra sidan, Lars Persson.
Det är både mäktigt och absurt. Mäktig eftersom det splittrade EU äntligen lyckades skicka trupp till Tchad för att stabilisera och hjälpa de som flytt från en konflikt som pågått längre än andra världskriget.

Absurt, för att medan ni där hemma äter ägg och firar påsk reser vi genom ett land så torrt att det kallas Afrika döda hjärta tillsammans amfibie, ett förband som vanligtvis kör stridsbåt 90 och umgås med vatten.

Fast skytteplutonen, de som kallas skyttesluskar, har en väldigt oglamorös tillvaro. De sitter instängda i pansarterrängbilar, utan att se ut eller ens kunna gå på toaletten. Kärl har medtagits för att uträtta behoven i. Likväl är de väldigt nöjda med att vara på väg.
-Det är ju för det här vi har kommit hit, säger Emir Kadric´, 26.
Han är löjtnant och har arbetat som officer i fem år. Att följa med amfibiestyrkan hit var en självklarhet.

Förra gången vi sågs var på ett snöigt och iskallt övningsfält utanför Stockholm. Nu har han precis ätit en av de franska ransonerna och vilar i sanden under ett kamoflagenät. Runtomkring finns savann med några enstaka buskar och träd, och inte hydda så långt ögat når.

-Det är ett mäktigt äventyr. Hela tillvaron här känns abstrakt. Det är väldigt långt borta från allt där hemma.
-Trots alla filmer jag sett från Afrika och så förberedd vi varit är jag ändå väldigt tagen att få vara här och se misären, säger Emir Kadric.
Själv börjar jag först nu förstå vilken strapatsrik färd det här kommer att bli.