I natt sov jag under bar himmel, liggande på en tältsäng överspänd med ett moskitnät. Det var fullmåne, stjärnklart och tyst sånär som ett djurs skrik i fjärran.

De civila chaufförerna, som kör denna konvojs lastbilar, tände en eld och slaktade sedan en get de hade med sig. Deras eld var det enda ljuset i den månklara natten.

Soldaterna ställde upp sina pansarterrängbilar en bit därifrån och slog sedan upp de små tält av moskitnät de sover i. Innan alla lagt sig kom Emir förbi.
Han verkade förundrad över att vara i Afrika, i en miljö så långt hemifrån Stockholm man nästan kan komma, letade efter ord att beskriva känslan att sova under främmande stjärnhimmel på en slätt i Tchad.
”Det är otroligt häftigt.”
”Det är som att ha tränat i hela sitt liv och äntligen få spela match”.

Fast naturligtvis finns det en annan sida av saken, åtminstone för mig. Det är vansinnigt varmt. Det sedvanliga teknikstrulet har infunnit sig så det är bökigt att få iväg dessa inlägg.

Vi lämnade lägret tidigt, och då menar jag väldigt tidigt. Frukosten bestod av några kex, en näve jordnötter och vatten. Sedan fortsatte den långa, dammiga färden genom detta land. Trots att det verkade omöjligt så har det faktiskt blivit ännu varmare.
Det kommer att bli en låååång fredag.