Kvällen håller på att lägga sig. Vi har slagit läger under bar himmel, igen.
De fjorton civila lastbilarna i konvojen är i dåligt skick och det gör att färden går långsamt. Bilar sackar efter, stannar och byter däck eller stannar de och reparerar något. Major Sperling skrattar bara och rycker på axlarna.
Det är inget att göra åt saken.

Soldaterna sitter och småpratar i skuggan medan de väntar. Dricker vatten, mycket vatten. Några av dem har tagit av sig kängorna och doften av fotsvett blandat med sololja ligger tung under kamouflagenätet.
Emirs soldater bjuder på kaffe i platsmugg.

Erik Carlson, som i vanliga fall är civilingenjör, pratar om Narniaböckerna och Science fiction De är på intet sätt några dumskallar, dessa rättrådiga soldater. Inte heller ger de intryck av att är vara några matchotyper, de är bara väldigt sansat…..svenska.
-De flesta av oss är ute för första gången. Det som känns bra att vi gör något som är riktigt bra utan att gå någon annans ärenden. Vi är här för att skydda FN´s operationer i området, och flyktingarna, inte för att föra krig, säger Erik.

Kristofer Johanson fyller år 22 år i dag. Kalle Blomberg ger honom en Coca Cola i present och han dricker den ljummen liggande på rygg på marken. Därefter sjunger alla ”Ja må han leva”.
Snart är det middag, franska ransoner. Jag ska äta konserverat fläsk i  grönsaksblandning med en sked.

Och medan månen stiger över bergen väcks en rad frågor?
Vad kommer detta kompani att uträtta för de 380 miljoner vi skattebetalare pungar ut?
Kommer ni som sitter där hemma kunna förstå hur det är här i Tchad där mänsklighetens bästa och värsta sidor har mötts, med ett svenskt kompani i mitten?
Fast det soldaterna verkligen undrar mest över är hur det gick för Frölunda – Modo.