Bussen var sen, han har det så svårt där hemma, datorn gick sönder, jag blev inte informerad, det föll mellan stolarna.

Jag har alltid irriterat mig på människor som inte tar ansvar utan bara skyller sina misslyckanden och tillkortakommanden på andra.

Därför glädjer jag mig mycket över att etikforskaren Ann Heberlein skrivit boken ”Det var inte mitt fel”.

Hon radar upp flera skräckexempel:

Studenter som inte pluggar och sedan känner sig diskriminerade när de får dåliga betyg. Folk som skyller sin skilsmässa, övervikt, dåliga äktenskap, yrkesval på allt från snabbmatskedjor till onda medmänniskor. De enda som inte har något ansvar är de själva.

Men allvarligt talat, äter du mycket McDonalds lär du gå upp i vikt. Sitter du hemma och är bitter över en skilsmässa i stället för att inse dina egna misstag så att du kan undvika dem vid nästa försök så har du bara dig själv att skylla. Struntar du i dina barn och låter dem ränna runt på stan så lär de också ställa till problem.

Det handlar om orsak och verkan. Livet är inte rättvist men du kan faktiskt själv välja hur du ska spela dina kort.

Men så funkar det inte, eller hur? Att inse sitt eget ansvar innebär inte att man kan skjuta över skulden på någon annan och ägna sig åt vår nya folkrörelse – att bli kränkt.

Jo, jag kan förstå om exempelvis våldtäktsoffer eller misshandlade barn blir kränkta men när galleribesökare blir det av bilderna de själva valt att titta på så är det bara löjligt. För att inte tala om när någon känner sig kränkt över att musiken är för hög.

Likväl gör rädslan för att kränka någon att folk inte längre vågar säga ifrån. En jolmig feghetskultur, förklädd till snällhet, breder ut sig. Det tassas på tå för människor som betett sig som svin, letas efter skäl som ska förklara och ursäkta deras beteende. Sedan krälar man hem, lägger sig under sängen och känner sig – just det – kränkt.

Men hallå, är det inte ditt eget ansvar att säga ifrån och markera dina gränser?

Om ingen konfronterar kräken inser de inte sina misstag utan kan fortsätta som förr. Fast det är klart, nuvarande ansvarslösa samhällsklimat gör att människor med civilkurage, de lojala och hedervärda, enbart anses jobbiga.

Bättre att hålla käften och satsa på att bli ett ärkesvin, då kommer alla att gulla med dig eftersom de inte vill råka ut för något obehagligt. I feghetens rike är mobbaren kung, lismaren drottning och strutsarna håller hov.

Och det är verkligen inte mitt fel.