Tack för alla snälla mail och meddelanden, blir så glad över att folk bryr sig!

Som svar på frågorna om vad jag sysslar med, vilka mina planer är, om jag överhuvudtaget har något liv etc, kommer här en resumé:

Just nu skriver på min nya krigsroman ”Älskade krig” som utspelar sig i Irak. Alla som följt denna blogg kommer att känna igen vissa delar av berättelsen.
Deadline är den 15/6 och boken kommer ut i slutet av september.

Allt är väldigt stressigt och att TT gick ut med ett telegram om att jag skriver boken minskade inte direkt min prestationsångest…
Men jag tröstar mig med Douglas Adams odödliga ord: ”I love deadlines. I like the whooshing sound they make as they fly by.”

När jag kom hem från Tchad låg jag sjuk i några dagar. Magen. Väldigt beach 2008 främjande.

Därefter åkte jag till Paris för att vara med när Anders Gerdin gifte sig med Cina Rönn på svenska ambassaden. Mycket vackert, nästan alla grät, jag var tärna.
Amelia Adamo, förebild och omdanare av synen på äldre kvinnor, var bestgirl. Hennes man Torbjörn Larsson, chefredaktör för DN, var självklart också där samt Magnus Janson, administrativ chef på DN, Olof och Anna Lena Brundin samt släktingar.

Bröllopsföljet stannade i Paris under tre dagar, mina första lediga dagar på månader.  Det var skönt att ta långa promenader, dricka champagne, äta goda middagar och inte tänka på någonting, dock en märklig kontrast till livet i Tchad med tältsängar och fältransoner.

I fredags drack jag vin med Mona Sahlin och i sedvanlig ordning hamnade vi på favorithårdrockbaren. Det är roligt att hänga med Mona , hon är klok, rolig och väldigt, väldigt avslappnad. (Inte alla av mina vänner gillar hårdrock och dess opretentiösa fans, men de som gör de får extra plus.)

I går åt jag middag med kloka och stencoola Åsa Nilsonne, författarkollega och professor i psykiatri. Vi pratade om våra söner, hennes mellanson Carl är i Tchad, och naturligtvis om bokskrivande. Välbehövligt, jag behövde älta med min bok med en levande människa.

Jacob ringde från Fort Bragg.  Förra året firade vi midsommar  i Irak när allt var som eländigast och folk bara dog.
För att muntra upp oss  gjorde vi en pakt: Om vi överlevde skulle vi träffas i Stockholm och dricka massor av öl. Jacob berättade nu att han kommer hit någon gång i juli för att hålla sitt löfte. Roligt!

Jag har med andra ord ett liv, även om det just nu mest består av arbete. Jag kommer därför inte hinna uppdatera bloggen så ofta som jag borde…
Men jag hoppas ni har överseende med det och söndagen blir trevlig.