’Stäng igen brödfittan. Håll käften din tjocka jävel!’

Valborgsmässoafton stod jag på balkongen i superdesignade Hammarby sjöstad och såg hur fyra män i lägenheten på andra sidan gatan dansade till Michael Jackson. Alla fönster var öppna. ”Beat it” ekade mellan väggarna, tog sig in i samtliga grannars lägenheter, väckte upp alla trots att klockan var runt tolv.

– Hey, kul ni har roligt men kan ni inte stänga fönstren, frågade jag som skulle upp och jobba dagen efter.

Det var då den till synes välartade mannen i 30-årsåldern på balkongen mitt emot började vråla att jag var en fet kärring som skulle stänga brödfittan.

Det var ungefär då som jag på allvar förstod människorna i tv-programmet ”Grannfejden”, de som ägnar år åt att jävlas med varandra för diverse oförrätter trots att deras liv hade blivit så mycket enklare om de bara visat varandra lite hänsyn och respekt.

Fast jag blev inte arg, bara trött. Tonårssonen gick däremot i taket. Han rusade ut och vrålade: ”Håll käften med er, så där talar man inte till min mamma.”

Då plötsligt reagerade de fyra männen. De skruvade ned musiken, stängde till och friden lägrade sig över gatan. Jag var en sur grannkärring som kunde ignoreras, men när min 13-åring förde min talan blev det plötsligt på allvar. Ungefär som om vi bodde i Saudiarabien i stället för Stockholm. (Fast en muslimsk man skulle aldrig vräka ur sig balkongmannens kommentarer.)

Egentligen är jag inte det minsta förvånad. När Lars Norén ger ut en bok där han spyr galla över folk och beskriver sina toabesök går medievärldens småpojkar upp i brygga av förtjusning, särskilt om de är omnämnda av dramatikern. När Maja Lundgren skrev en bok om sexismen inom kulturvärld-en blev hon däremot förlöjligad och kallades för en galen, hämndlysten kärring.

En kvinna som har många partners är en slampa, en slemmig gubbe som knullar runt är en beundransvärd bock.

En av fem tycker det är tjejens fel om hon blir våldtagen, särskilt om hon klär sig utmanande och inte skriker eller gör motstånd. (På med burkan, brudar.) På 1500-talet tjänade en man en och en halv gång så mycket som en kvinna, något som inte jämnat ut sig trots att det har gått femhundra år.

Men naturligtvis lever vi i ett jämställt samhälle där kvinnor och män är lika värda. Och jag är en dragspelande gnom.