Var femte man saknar en nära vän, enligt statistiska centralbyrån. Det innebär att 800 000 män i Sverige har polare som de kan garva med i bastun och spela fotboll med, men när det kommer till riktigt, nära, öppet diskuterande av känslor och problem har de ingen att vända sig till.

Det är lika sorgligt som att se två medelålders män kramas, hur de tvekande och tafatt klappar om varandra för att sedan snabbt rygga undan i någon form av rädsla för att bli för intima samt, ve och fasa, uppfattas som bögiga.

Ändå är vänner livsviktiga, både fysiskt och psykiskt. Kvinnor har väninnorna som fångar upp, stöttar, hänger med och alltid finns kvar när männen strular eller drar. Vi lyssnar tappert på varandras långa utläggningar om problem, relationer, kläder och annat livsviktigt som kommer att vara bortglömt nästa vecka. Med tanke på att så många tjejer satsar på karriären skulle deras singelliv bli ohållbart utan vänskapskretsen, vår tids självvalda familj.

I detta läge framstår männen som känslomässiga dinosaurier som hasar sig fram på klumpfötter över den sociala spelplanen.

”Många män är känslomässigt störda jävlar. Det är klart att de mår dåligt av att inte ha kontakt med sitt känsloliv men de saknar verktygen för att komma ur situationen. Kvinnor är däremot hysteriska som balkanska gråterskor, de ska älta och vrida och vända på allt in i absurdum. Det är helt enkelt två oförenliga världar”, förklarar en manlig vän med en bitterhet som annars bara går att finna på Flashbacks debattforum.

Han tillägger att det bara är inom sport känslor är accepterade.

”Fotboll är den lille mannens känsla av att vara vinnare i ett liv han redan förlorat”.

”Ja men sex då, det är ju ändå intimt umgänge men som kräver vissa emotioner”, försöker jag.

”Helt fel, män kan ha sex helt utan känslor och kommer någon för nära drar de, säger kamraten och citerar sedan Arne Anka: ”Man kan inte knulla sig fram till själen, men man kan ju försöka i alla fall.”

Med andra ord finns det en dryg miljon män som inte förmår ha nära vänner, säkert lika många som bara kan vara glada när de ser sport och får panik när de närmar sig något som liknar känslor. Och i ett närbeläget universum sitter en grupp väninnor och analyserar vad han EGENTLIGEN menade med det där sms:et.

Någon som fortfarande undrar vad som är fel?