I början av 90-talet, när kriget i Bosnien rasade som värst, kom serberna hem till en muslimsk familj. De tog hustrun, Aida, och hennes femåriga son och satte dem i ett fångläger. I en vecka levde de på en limpa bröd och jag kan bara föreställa mig fasorna de upplevde under denna tid.

Lyckligtvis var Aidas syster gift med en serb. Han lyckades hitta dem i lägret samt få dem fria. Han tog dem till sin lägenhet, beskyddade sina släktingar trots att det stod folk utanför och skrek att de muslimerna borde slaktas.

Samtidigt försökte Aida förtvivlat spåra sin make ”Mohammed”. Hon hittade honom i koncentrationslägret Omarska, det värsta i hela Bosnien. Aida kände knappt igen sin man, på tre månader hade han gått ner 25 kilo. Så hon slängde sig på cykeln och cyklade de fyra milen hem för att hämta mat. I fyra månader gjorde hon samma sak varje dag, trots att serberna sköt på vägen.

– Rädsla fanns inte, det enda jag tänkte på var att jag måste hjälpa min man.

Till slut lyckades Röda Korset få honom fri, familjen flydde till Sverige och bestämde sig för att aldrig återvända till Bosnien. Aida lärde sig svenska på tre månader. Mohammed slutade med medicinerna han fått för att bekämpa mardrömsminnena från fånglägret och började springa. Han joggade och spydde, tog sig långsamt genom traumat.

Nu lever de och arbetar i en småstad i Mellansverige, ett supertrevligt par som tack vare en inre styrka tagit sig igenom ett helvete. Och de säger att de fortfarande älskar varandra lika mycket som när de träffades för 25 år sedan.

Jag berättar denna historia eftersom jag blev så oerhört upplyft av att träffa dem och av att se deras mod och värdighet.

Det finns så många småsinta, fega och insnöade människor som ängsligt följer med strömmen och är livrädda att stöta sig med någon.

Under FRA-omröstningen fanns det riksdagsledamöter som till och med nästan grinade över att det var så jobbigt att slitas mellan partiet och den egna övertygelsen.

Men halleduttane mig då vilket fjoll, har ni inte betalt för att fatta svåra beslut? Och hur kommer ni att reagera om det blir jobbigt på riktigt?

Tänk om ni varit Aidas serbiska svåger, hade ni vågat trotsa alla i er hemstad för att rädda en släktings liv?

Moralisk resning och civilkurage är i sanning något värt respektera. Och mitt förakt för de som saknar dessa egenskaper är verkligen oändligt.

Drygt 300 kvinnor har skrivit kärleksbrev till Josef Fritzl. De tror att han innerst inne är en god människa som blivit ”missförstådd”. Uppenbarligen låter de sig inte besväras av detaljer som att karln i 24 år höll sin egen dotter fånge i källaren och våldtog henne så att hon födde flera barn. Varje år väller det in brev till mördare och våldtäktsmän på fängelserna från groupies som ska ”frälsa” dem med sin kärlek.

Svartenbrandt, Clark Olofsson, Juha Valjakkala, alla överöses de med brev. Tony Ohlsson har fått så många att han bett de okända kvinnorna att sluta skriva till honom. Denna brist på självbevarelsedrift är djupt fascinerande.

Hur tänker kvinnorna som skriver till Eddy Larsson, Bobbys styvpappa, som torterade ihjäl den förståndshandikappade tioåringen? Tycker de att han är ett kap att bygga en framtid tillsammans med, en bra framtida fader?

Tror verkligen någon att brottslingarna kan förändras, att kvinnornas goda, livgivande kärlek ska frälsa dem från det grymma öde som satt dem på kåken. Tror de inte att männen hamnat där på grund av de val de själva gjort?

Visst, människor förändras, mognar, blir klokare, inser sina misstag och när de sonat sitt straff är de också värda en ny chans i livet.

Men en sadistisk våldtäktsman som håller sin egen dotter fången? Mördare och våldtäktsmän? Herre, jävlar, är ni helt dumma i huvudet?

Det värsta är att konceptet med kvinnlig frälsning är betydligt mer utbrett än de extrema mördargroupisarna, om än i mildare form.

Hur många gånger har man inte varit bedrövad över kvinnor med dålig självkänsla som förnedrar sig på olika sätt? Som väninnan som oavbrutet klagar över hur dåligt behandlad hon blir av skitstöveln till pojkvän. Hon underkastar sig, anstränger sig för att vara till lags vilket per automatik leder till att hon blir mer överkörd. Ändå kämpar hon på, stoiskt med martyrskapet dallrande runt kroppen, övertygad om att han kommer förbättra sig trots att motsatsen bevisats i fem år.

Sparka ut karln om han inte beter sig som folk! Se till att ta ansvar för ditt eget liv, ingen annan lär göra det, hur många fina middagar du än fixar och hur mycket fluffig kärlek du än erbjuder.

Odla din självbevarelsedrift, det enda som är viktigt är att du har det bra, inte om din ekonomiska situation försämras om du blir singel Och alla är ansvariga för sina egna handlingar så sluta gnäll.

Du kan ändå inte förändra någon förutom dig själv, oavsett om det handlar om gangsters eller värdelösa pojkvänner.

Förhoppningsvis vet du hur det är; känslan av lycka, ruset av endorfiner, den totala fokuseringen på någon som gör att kärlekssånger plötsligt innehåller livets djupa sanning. I ett slag är allt förändrat och du har blivit ett lallande fån.

Jag brukar fråga människor hur de träffade sin partner vilket är underbart för de förändras, släpper garden och får något mjukt i blicken när de svarar.

Som den kända journalisten som skilde sig efter ett kärlekslöst äktenskap och desillusionerad flyttade runt som en nomad bland vännerna medan han letade efter bostad. Varje dag mejlade han en kvinna han enbart var god vän med. ”Plötsligt insåg jag att det var hon som var mitt hem, att jag var förälskad i henne”. Nu har de varit tillsammans i åtta år.

En kvinna åkte till Cypern på semester när hon närmade sig 30 och såg där en man som hon ville ha barn med. Glatt stegade hon fram och frågade om han var intresserad av att reproducera sig. Han sålde allt och ett par veckor senare landade han i Sverige. Nu har de varit gifta i 27 år och har tre barn.

En annan kvinna fick skjuts till tåget av en bekant och någonstans under den halvtimmeslånga bilfärden blev de kära.

”När vi var framme vid stationen såg vi tysta på varandra och visste att det var vi.”

Till och med den mest depraverade cyniker vill möta den rätta och bli älskad. Ändå består nästan hälften av alla hushåll i Stockholm av singlar, många bittra, andra livrädda. Ständigt finns skräcken där för att bli värnlös, sårad och lämnad, skyddssköldarna är metertjocka. Många resignerar och nöjer sig uppgivna med lite icke bindande, känslokallt sex, ”onani med någon annans vävnad”, som någon uttryckte det.

I Dan Josefssons kommande bok Hemligheten står det att 40 procent av befolkningen har anknytningsproblem, de fick inte den närhet de behövde som barn och har därför ingen aning om hur de ska kunna ha ett förhållande som vuxna. Det förklarar ju många historier om skruvade dejter som betett sig underligt.

Fast det är ändå sorgligt. Raggboken Spelet hårdpluggas, det söks och hoppas på krogar och barer men fyra av tio har ingen aning om vad de ska göra om de väl hittar det.

Själv köper jag hellre boken Hemligheten än alla bortförklaringar om varför singellivet skulle vara fantastiskt. För vem vill inte vara ett lallande fån i stället för ett känslostört vrak? Vem vill inte ha en lycklig berättelse, hur banal den än är? Vem vill vara ensam, egentligen?