I början av 90-talet, när kriget i Bosnien rasade som värst, kom serberna hem till en muslimsk familj. De tog hustrun, Aida, och hennes femåriga son och satte dem i ett fångläger. I en vecka levde de på en limpa bröd och jag kan bara föreställa mig fasorna de upplevde under denna tid.

Lyckligtvis var Aidas syster gift med en serb. Han lyckades hitta dem i lägret samt få dem fria. Han tog dem till sin lägenhet, beskyddade sina släktingar trots att det stod folk utanför och skrek att de muslimerna borde slaktas.

Samtidigt försökte Aida förtvivlat spåra sin make ”Mohammed”. Hon hittade honom i koncentrationslägret Omarska, det värsta i hela Bosnien. Aida kände knappt igen sin man, på tre månader hade han gått ner 25 kilo. Så hon slängde sig på cykeln och cyklade de fyra milen hem för att hämta mat. I fyra månader gjorde hon samma sak varje dag, trots att serberna sköt på vägen.

– Rädsla fanns inte, det enda jag tänkte på var att jag måste hjälpa min man.

Till slut lyckades Röda Korset få honom fri, familjen flydde till Sverige och bestämde sig för att aldrig återvända till Bosnien. Aida lärde sig svenska på tre månader. Mohammed slutade med medicinerna han fått för att bekämpa mardrömsminnena från fånglägret och började springa. Han joggade och spydde, tog sig långsamt genom traumat.

Nu lever de och arbetar i en småstad i Mellansverige, ett supertrevligt par som tack vare en inre styrka tagit sig igenom ett helvete. Och de säger att de fortfarande älskar varandra lika mycket som när de träffades för 25 år sedan.

Jag berättar denna historia eftersom jag blev så oerhört upplyft av att träffa dem och av att se deras mod och värdighet.

Det finns så många småsinta, fega och insnöade människor som ängsligt följer med strömmen och är livrädda att stöta sig med någon.

Under FRA-omröstningen fanns det riksdagsledamöter som till och med nästan grinade över att det var så jobbigt att slitas mellan partiet och den egna övertygelsen.

Men halleduttane mig då vilket fjoll, har ni inte betalt för att fatta svåra beslut? Och hur kommer ni att reagera om det blir jobbigt på riktigt?

Tänk om ni varit Aidas serbiska svåger, hade ni vågat trotsa alla i er hemstad för att rädda en släktings liv?

Moralisk resning och civilkurage är i sanning något värt respektera. Och mitt förakt för de som saknar dessa egenskaper är verkligen oändligt.