Det finns en sedelärande historia i Abba-fenomenet som är hoppingivande. För trots att de nu hyllas över hela världen och bioversionen av Mamma Mia slår publikrekord så har det inte alltid varit så. På 70-talet, när vänstervågen svallade som högst, blev de hånade av magsura recensenter och föraktade för att de inte ville rädda världen utan bara ville ligga högst på topplistorna. Hatet var så stort att folk inte vågade erkänna att de gillade gruppen, trots att de sålde som smör och min egen generation glatt sjöng ”Waterloo” i hopprepshandtagen. Abba kallades fascister och giriga medlöpare som sket i alla utom sig själva.

Först när Abba blivit hyllade i resten av världen togs de till nåder av de småsinta svenska kritikerna. Man ska inte tro att man är något. Ingen blir profet i sin egen hemstad.

Numera har Abba upphöjts till svenska kulturikoner och hyllas för sin konstnärliga musik. 70-talets proggband i vadmal och träskor, som föräldragenerationen tyckte att man skulle gilla, är bortglömda pinsamheter.

Lika omhuldade och folkfestaktiga är veteranerna Iron Maiden. När de spelade på Stadion i onsdags var det rena rama kärleksorgien där till och med några vilsna stekare skymtade i det svartklädda nithavet. Generationen som växte upp med hårdrockens moralpanik och fick höra att de kunde bli djävulsdyrkare hade godmodigt tagit med sina egna ättelägg för att sjunga med till ”Number of the beast” och trots att sångaren Bruce Dickinson hade problem med rösten blev de naturligtvis unisont hyllade av kritikerkåren.

Uthållighet verkar vara nyckeln till allt. Se bara på Jan Gulliou som tidigare var bespottad både som författare och journalist men som en ångvält malde ner all njugghet och nu gör succé överallt.

Camilla Läckberg blir sågad trots att hon säljer miljontals böcker fast så småningom kommer hon ändå vara så stor att hennes böcker når den kritiska massan och hon kommer att bedömas för vad de är, inte var kritikern tycker att de borde vara. Det gäller att pågå och inte avgå.

Journalisthatarnas främsta argument är att medierna skriver om hur världen borde vara, inte hur den egentligen är. Att recensenter och kolumnister tvingar på folk sanningar och verkligheter som är politiskt korrekta men inte har någon förankring hos vanligt folk.

Man behöver bara se på historien om Abba för att inse att det kanske ligger en viss sanning i det.