Det har varit mycket prat om de två romerska flickorna som dog på en badstrand i Italien och som merparten av badplatsbesökarna struntade i.

Något sådant skulle aldrig hända i Sverige, eller hur?

Fast när en 16-årig flicka mitt på dagen våldtogs på Husbybadet ingrep inte en enda person trots att flera personer fanns i närheten. Och när en kvinna blev nedslagen i Stockholm och våldtagen tio meter från en polisstation, stod folk bara och glodde på trots att hon slogs och försökte komma loss.

Undrar hur dessa åskådare kan leva med sig själva? Hur tänkte de? “Det kan ju vara farligt, man vet ju inte vad som kan hända”.

Huh, så hemskt att få ett slag på käften. Då kollapsar tydligen världen och det krävs månader av debriefingsamtal och sjukskrivning för att bli människa igen. Då är det bättre att låta någon annan bli våldtagen, rånad eller vad det nu är.

En man jag pratade med förklarade att: “Visst skulle jag vilja ingripa när något händer på tunnelbanan, men de hugger ju ned vem som helst nuförtiden och jag vet ju att ingen annan i vagnen kommer att hjälpa mig.”

Var kommer den ifrån denna feghetskultur som gjort människor undfallande och gör att de inte har minsta ansvarskänsla för vad som händer i samhället? Varför bryr sig alla bara om sig själva och varför är de så rädda?

Fast det finns de som vågar. Den 60-årige gymnasieläraren Olle Reiz i Karlskrona ingrep när tjuvar slangade bensin vilket slutade med att han blev överkörd och dödad. Reiz var en hedervärd man som ingrep när något var fel och som hade massor av mod och civilkurage. Han handlade rätt, och dog.

Betyder det att det är bättre att hålla sig undan? Eller borde Reiz ha fått hjälp av tysta åskådare? Kanske var hans död en olyckshändelse? Jag vet inte, men livet är inte ofarligt och det är bättre att göra något än ingenting alls för oftast går det faktiskt bra.

Därför är det strålande att regeringen vill införa en civilkuragelag där alla är skyldiga att ingripa. Och nej, det handlar inte om att ensam stoppa huliganslagsmål utan att ringa polisen eller ropa på hjälp om något pågår. Fast det är ändå tragiskt, att människor genom en lag måste tvingas att göra något som borde vara fullständigt självklart. Frågan är vad det säger om oss svenskar, egentligen?