Jessica Zandéns och Cecilia Gyllehammars debattinlägg om att jämställdhet dödar passionen och att pappor i storstan som klamrar sig fast vid sina bäbisar är omanliga är humor på hög nivå. Särskilt när de ropar efter ”riktiga män”.

Om de orkat ta några steg bort från det fjolliga Stureplan och överklassens feminiserade män hade de kanske upptäckt en annan verklighet, nämligen den plats där de flesta andra människor i detta land befinner sig.

Där behöver inte män grooma sig eller köpa kläder av ett visst märke för att försöka kämpa sig till någon form av manlighet. Där jobbar de i stället hårt för att dra in pengar till familjen, hämtar på dagis, är snälla och gör sitt bästa utan ens orka tänka på om de är manliga är eller inte. Och varför detta mystiska samband mellan brist på passion och jämlikhet?

Är min norrländske, älgjagande, grävskopfixerade kusin Jonas omanlig för att han tar hand om sina tre små pojkar? Självklart inte. Han är trygg nog att strunta i vad alla andra tycker och gör det som måste göras. Manlighet är nämligen som skäggväxt, antingen har man det eller inte och det går inte att krysta fram som en liten grupp i Stockholms innerstad försöker göra. Men det går inte att jämföra dem med resten av befolkningen, i verkligheten fortsätter livet som det alltid gjort.

När Zandén och Gyllenhammar efterlyser eldiga latinoälskare borde de i stället gå till närmsta byggarbetsplats. Där finns rejäla män som inte är tillgjorda men däremot schyssta. De är kanske för trötta efter jobbet för att knulla hängande i taklampan men är stabila, och som de flesta vuxna människor vet så är passion ett övergående psykostillstånd.

Ändå tyckte Zandén och Gyllenhammar att vi ska förstå det som ”halva Europa och hela Sydamerika insett, att långa äktenskap kräver älskare och älskarinnor” och glömmer glatt bort att det är katoliker vi talar om och flesta jag känner hade gärna hade skilt sig, om de hade kunnat.

Debattinläggsförfattarnas fantasier om otrohet verkar mest bestå av glamorösa möten fyllda av champagne och sidenlakan medan verkligheten består av ett oplanerat fylleknull på en toa på Stadshotellet i Säffle följt av månader av ångest. Ett svek är ett svek är ett svek, och det är inget sexigt med det.

Nej, medan överklassdamerna hyllar passionen och älskare som är otrogna och ”kärleksfullt” slår dem på käften tycker jag vi andra borde värna om den svenska hederliga mannen som jobbar hårt och gör så gott han kan. Han börjar bli alldeles för underskattad.

Det är synd om president Micheil Saakasjvili. Han ville ju föra sitt land närmare väst och bli medlem

i Nato och vara med de stora grabbarna och det verkade ju gå så bra. I Bryssel och Washington blev han klappad på axeln och han var förmodligen helt säker på att han skaffat sig massor av nya vänner som skulle backa upp honom.

Men snabboffensiven mot Sydossetien fick Ryssland att slå till, hårt och skoningslöst. Ingen liten utbrytarrepublik ska sticka upp mot den ryska björnen och släppa in Nato i närområdet.

Så vad hände? Kom Saakasjvilis nya kompisar rusande för att hjälpa till?

Naturligtvis inte, realpolitik är precis som relationer i den verkliga världen: pragmatism råder, starkast och mäktigast vinner.

Det är en sak att vara kompis, något helt annat att ingripa när något är fel och därmed själv riskera något, som att stöta sig med Ryssland så att de blir förbannade eller slutar att sälja olja och gas.

Och vem vill riskera något för Georgien, egentligen? Det är den bonniga kompisen från Säffle som köpt nya, trendiga kläder och städat upp sitt gamla liv för att få hänga med de stora, världsvana grabbarna i Armanikostymer och Rolex. En schysst typ såvida han inte gör bort sig, vilket han nu gjort.

Saakasjvilis vädjan om hjälp besvarades med humanitära hjälpsändningar och diplomater som sa att de var ”deeply concerned”.

Det faktum att det passade Ryssland att gå med på ett eld upphör gjorde Sarkozy till en diplomatisk hjälte medan alla visste att avtalet bara var snack. För varför skulle Ryssland bry sig om papperstigern EU när medlemsländerna är så splittrade att de inte kan backa upp diplomatin med ett trovärdigt militärt hot?

Ryssland har ju allt att vinna på att ha en pågående konflikt i Georgien, då blir det inget Natomedlemskap.

Georgiens president borde ha lärt sig av Izetbegovic, Bosniens president under kriget i början av nittiotalet. Då var EU också ”deeply concerned” men ingrep inte trots pågående folkmord. I stället skickade man fredsbevarande trupper, bakbundna av mandat som förbjöd dem att röra något även om de hade velat. Har något hänt sedan dess? Tydligen inte.

Nej, de enda som imponerat är luftpistolskyttarna Natalia Paderina, Ryssland, och Nino Salukvadze, Georgien, som omfamnade varandra på OS-prispallen.

– Vi är vänner. Om jag fick bestämma skulle det inte finns några krig någonstans, sa Salukvadze på presskonferensen efteråt.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: kvinnor borde styra världen.

Vad är det för mening med det här egentligen? Frågan inställer sig när den extratunna och därmed lite mer miljövänliga plastkassen på Konsum går sönder, igen.

När varorna trillar ut på trottoaren i mitt bostadsområde där alla som inte källsorterar omedelbart får ett hatbrev och hotas med stupstock och allmän bespottning är det jävligt svårt att tro att just mina insatser ska kunna rädda världen ur klimatkrisen.

Vad spelar det för roll att min kasse är supertunn när Kina är så förorenat att de olympiska idrottarna knappt kan andas och hela Östeuropa eldar med kol?

Vad har det för betydelse om jag kör en miljövänlig bil när varenda amerikansk bonde anser att deras jättebilar är en sådan demokratisk rättighet att de kommer att rösta på vilken dåre som helst, bara bensinen fortsätter att vara billig?

Ok, jag vet, allt måste börja någonstans, det gäller att ta ansvar för sin omgivning och skälet till att Sverige är någorlunda rent är att hänsyn tagits till miljön.

Men erkänn att klimatdebatten är förvirrande. John Christy, som är forskare i FN:s klimatpanel och som delade nobelpriset med Al Gore, säger i TV4 att isarna bara smälter på Nordpolen. På Sydpolen har den däremot ökat så totalsumman av världens polarisar är egentligen större än förr. Samtidigt kommer larm om att båda isarna smälter med rekordfart och om det fortsätter kommer vi snart kunna paddla över kuststäderna.

Trots alla motstridiga uppgifter har Al Gores och klimatkatastrofteoretikernas sanning, att världen snart går under, etablerats. För något sådant vill man ju inte vara medskyldig till.

Likväl känns det rätt meningslöst att köpa miljövänligt toapapper när köttet i kyldisken har forslats från Sydamerika, mineralvattnet har åkt över hela Europa och de billiga gymnastikskorna tillverkats av underbetalda asiater.

Små handlingar är viktiga, visst. Men spelar de verkligen någon roll eller handlar det bara om att plåstra om det dåliga samvetet och känna sig duktig?

Jag krävde visserligen inte att utsläppen skulle minskas i väst utan handlade glatt importerade varor för att de var billigast, åkte på utsläppsstinna långssemestrar och körde bil utan en tanke på morgondagen. Men jag köpte ta mig fan supertunna kassar, trots att det inte var så roligt alla gånger. Så skyll inte på mig. Jag gjorde i alla mitt för att rädda miljön.

Prideparken är en rolig och avslappnad fest fylld med transor, bögar och flator. Här är kärleken fri och mångfalden så stor att till och med regeringskansliet har en egen monter. Företag och organisationer är måna om att synas i hbt-sammanhang, hangarounds i form av politiker, artister, författare, kändisar och journalister är där, för att visa solidaritet och mingla.

Fördomsbastionerna faller en efter en. Till och med brandförsvaret och räddningstjänsten har startat en kampanj för mångfald och i år gick för första gången militärer iklädd uniform.

Att värna om hbt-personers rättigheter är en självklarhet och under de tio år Pride funnits har gränserna flyttats och normerna vidgats, till gagn för alla. För det är ju en mänsklig rättighet att bli kär i eller att sätta på den man vill, oavsett kön.

Men i en annan, mindre glamorös verklighet, söker sig desperata flickor till sjukhusen för att operera mödomshinnan så att inte deras blivande makar ska misstänka att de haft sex före äktenskapet.

Om tjejen har haft ihop det med någon anses det, inom vissa familjer, att hon dragit skam över mannen och släkten och hon kan råka väldigt illa ut.

Elva av 49 vårdinrättningar i Stockholms län har utfört operationerna, resten hänvisar till privata kliniker. Det faktum att mödomshinnan inte existerar har inte med saken att göra, illusionen är det viktiga. Därför skrapas ett litet sår upp i slidan som börjar blöda när kvinnan har sex.

Lek med tanken att samhället i stället för att inrätta lagar och hatbrottsjourer och arbeta för att förändra okunskap och normer, försökt operera homosexuella så att ingen skulle kunna upptäcka deras läggning och därmed vilja ge dem stryk.

Det vore fullständigt otänkbart, eller hur?

Så varför trängs inte myndigheter och organisationer runt invandrarkvinnorna för att stärka deras rättigheter och förbättra deras livsvillkor? Varför kämpar inga kändisar, debattörer och politiker för deras sak?

Kanske är de för få eller så är ämnet för jobbigt och minerat. Dessutom är debatten så pk-snöpt att den som tycker att hederskulturens medeltida kvinnoförtryck är fullständigt oacceptabel lätt framstår som en rasist. Tack vare denna svenska flathet har vi också svikit invandrarkvinnorna.

Rätt ska vara rätt. De mänskliga rättigheterna måste gälla alla, oavsett härkomst, läggning eller kön. Och är det något som hbt-världen bevisar är det att normer som verkat ha varit huggna i sten faktiskt går att förändra.