Det är synd om president Micheil Saakasjvili. Han ville ju föra sitt land närmare väst och bli medlem

i Nato och vara med de stora grabbarna och det verkade ju gå så bra. I Bryssel och Washington blev han klappad på axeln och han var förmodligen helt säker på att han skaffat sig massor av nya vänner som skulle backa upp honom.

Men snabboffensiven mot Sydossetien fick Ryssland att slå till, hårt och skoningslöst. Ingen liten utbrytarrepublik ska sticka upp mot den ryska björnen och släppa in Nato i närområdet.

Så vad hände? Kom Saakasjvilis nya kompisar rusande för att hjälpa till?

Naturligtvis inte, realpolitik är precis som relationer i den verkliga världen: pragmatism råder, starkast och mäktigast vinner.

Det är en sak att vara kompis, något helt annat att ingripa när något är fel och därmed själv riskera något, som att stöta sig med Ryssland så att de blir förbannade eller slutar att sälja olja och gas.

Och vem vill riskera något för Georgien, egentligen? Det är den bonniga kompisen från Säffle som köpt nya, trendiga kläder och städat upp sitt gamla liv för att få hänga med de stora, världsvana grabbarna i Armanikostymer och Rolex. En schysst typ såvida han inte gör bort sig, vilket han nu gjort.

Saakasjvilis vädjan om hjälp besvarades med humanitära hjälpsändningar och diplomater som sa att de var ”deeply concerned”.

Det faktum att det passade Ryssland att gå med på ett eld upphör gjorde Sarkozy till en diplomatisk hjälte medan alla visste att avtalet bara var snack. För varför skulle Ryssland bry sig om papperstigern EU när medlemsländerna är så splittrade att de inte kan backa upp diplomatin med ett trovärdigt militärt hot?

Ryssland har ju allt att vinna på att ha en pågående konflikt i Georgien, då blir det inget Natomedlemskap.

Georgiens president borde ha lärt sig av Izetbegovic, Bosniens president under kriget i början av nittiotalet. Då var EU också ”deeply concerned” men ingrep inte trots pågående folkmord. I stället skickade man fredsbevarande trupper, bakbundna av mandat som förbjöd dem att röra något även om de hade velat. Har något hänt sedan dess? Tydligen inte.

Nej, de enda som imponerat är luftpistolskyttarna Natalia Paderina, Ryssland, och Nino Salukvadze, Georgien, som omfamnade varandra på OS-prispallen.

– Vi är vänner. Om jag fick bestämma skulle det inte finns några krig någonstans, sa Salukvadze på presskonferensen efteråt.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: kvinnor borde styra världen.