De journalistiska jobb jag är minst stolt över är de som jag gjort när tidningar eller tv-kanaler gjort insamlingar tillsammans med hjälporganisationer.

Inte för att reportagen var särskilt dåliga utan för att konceptet var märkligt. Organisationen styrde upp resan och forslade mig och andra reportrar till utvald svältkatastrof eller annan plats där de hade verksamhet. Vi rapporterade, organisationerna fick uppmärksamhet i tidningar eller i galor där kändisar stärkte sitt varumärke genom att klappa lidande barn på huvudet.

Människor hemma i Sverige skänkte pengar så att hjälporganisationerna kunde fortsätta sitt arbete. Inget ont i det, bistånd räddar och förbättrar liv ibland, och det finns hängivna och luttrade hjälparbetare och biståndsarbetare som utför hjältedåd i det tysta.

Men det händer också att hjälpen är ineffektiv och att de anställda hänger på barerna och knullar horor, eller lever som postkoloniala herrar som styr och ställer med de lokalanställda.

Där finns med andra ord alla sorter. Men när jag reste iväg och gjorde medkännande hjälpknäck fanns det aldrig tid att ta reda på hur effektiv organisationen var, vilket var frustrerande.

Hjälporganisationer och bistånd blir nämligen sällan granskade i ett större perspektiv, okända är de stora och mer komplicerade strukturerna, som hur inflödet av pengar och mat påverkar länder och konflikter till exempel. Det tas liksom för givet att bara man är snäll och räddar liv kommer allt att bli bra.

Men nu har det äntligen kommit en bok som ger en bredare och mer komplex bild av situationen: ”Sveriges afrikanska krig” av journalisten Bengt Nilsson. Det är ta mig fan det bästa jag läst på länge.

Visste ni att Sida glatt har betalat ut många miljarder till Etiopien, trots att de låg i krig med Eritrea och att pengarna bidrog till krigsinsatsen?

Eller att svälten i Etiopien på 80-talet egentligen inte berodde på missväxt utan på en grym folkförflyttning utförd av den etiopiska rege­ringen, som Sverige sponsrade med bistånd?

Och hur vettigt är det egentligen att vi skattebetalare skyfflar in pengar i budgeten till ett afrikanskt lands regering, trots att en stor del förskingras eller går till landets krigskassa och inga egentliga framsteg görs?

Svenskt bistånd har uppenbarligen präglats av en märklig slapphet. Tur att det åskådliggörs i ”Sveriges afrikanska krig”. Så snälla, läs denna bok och få en helt annan syn på hur människor i nöd ska hjälpas. För det här är något som måste diskuteras, mycket och ingående.

Bland höstens bekännelseböcker är kanske den mest extrema pingstpastor Helge Fossmos version av morden i Knutby. Fast det är förmodligen tveksamt hur mycket sanning han talar. Rutinerade kriminalreportern Terese Cristiansen som följt Knutbyfallet säger att Helge Fossmo bevisligen är en notorisk lögnare.

Likväl lanseras boken stort med flera uppslag i en av kvällstidningarna och med privata bilder som ska ge mer reklam. Författare är den kontroversiella socio­logiprofessorn Eva Lundgren som förmodligen kommer att tjäna en rejäl slant på storyn.

Någon mer än jag själv som är urless på hur alla möjliga och omöjliga människor ska publicera sin version av verkligheten utan någon som helst självdistans eller självrannsakan?

Visst kan det vara intressant att läsa om levnadsöden, som Maria Carlshamres bok om hur hon blev misshandlad, hon satte ju å andra sidan sig själv i kontext och försökte hitta en orsak till varför saker blev som det blev. Lika intressant var Dan Josefssons ”Hemligheten” eftersom han erkänner att han var en relationslooser och berättar hur han bar sig åt för att få sitt liv att börja fungera.

Men att läsa en bitter man som skriver om skilsmässan från en kulturredaktör känns lika kul som att läsa politikers urvattnade självbiografier där de alla framstår som felfria människor i maktens centrum som alltid har handlat rätt.

Ett annat kort som spelas ut alltför ofta är den extremt uttjatade offerrollen vilket automatiskt befriar den berörda från allt ansvar.

”Ynk, ynk, ynk”, som den salige Ernst-Hugo Järegård brukade utropa.

Böcker skrivna med hämndmotiv känns också så där. Blev Unni Drougge lyckligare att hämnas på sitt ex i förra boken? Förändrade Maja Lundgren den patriarkala kulturvärlden genom sim myggbok? Fick Lars Norén en kick av att beskriva sina toabesök i sin 1 700 långa sidor självbiograf? Kanske. För den sanning som hörs och syns mest vinner, oavsett hur mycket substans av verklighet den innehåller.

På torsdag startar bokmässan i Göteborg och landets författare, jag är själv en av dem, kommer att bege sig dit. Intervjuer ska ges, fördrag ska hållas, kontakter knytas och utspel göras. Men bakom alla fina ord och cirkushästeri vill vi naturligtvis sälja massor av böcker. Trist bara att allt fler gör det på andras bekostnad.

Om du tycker det är så trevligt med invandrare så kan du ju flytta hit till Södertälje och själv ta reda på hur det är att bo i en stad som är översvämmad av invandrare. Fast det har du väl inte lust med, för det är ju jävligt lätt att vara flyktingkramare när man sitter i en lägenhet på Söder”, säger Södertäljebon upprört.

Vi pratar om den unga kvinna som blev misshandlad av ett stort invandrargäng och som förmodligen hade dött om inte fem hockeygrabbar ingripit, trots att de var i numerärt underläge.

”Det är för fan klart att man inte kan ta hit tiotusentals människor utan att det blir problem, fast om säger det är man rasist. Sjukt är det”, säger mannen bittert.

Fast att det inte varit särskilt lyckat för någon att Södertälje tagit emot fler irakier än hela Nordamerika kan väl dock de flesta enas om.

”Allt fler inser att landets asyl- och flyktingpolitik inte fungerar”, skriver Södertäljes kommunhövding i ett debattinlägg i DN.

Lago är besviken över hans partis flyktingpolitik, att de vill ställa hårdare krav på flyktingarna. Han anser att myndigheterna behöver skärpa till sig. Både när det gäller mottagandet men också med att lära ut svenska snabbare och informera vilka möjligheter de har till jobb i den kommun de vill flytta till.

Lago vill också ha ett tak på hur många flyktingar en kommun kan ta emot och skriver om välutbildade invandrare som inte får något jobb för att de har fel hudfärg, jobb får man ju genom kontakter.

Men i Södertälje finns det också folk som ropar efter medborgargarden efter misshandeln och anklagar polisen för att ha gett upp. Uppgivenheten är stor, bland alla läger, över integrationspolitiken.

Faktum är att de enda som verkar komma med konstruktiva lösningar är invandrarna själva. Sara Mohammed, ordförande i Pelas och Fadimes minne, strider till exempel mot hedersmord trots att vissa svenska debattörer ifrågasätter dess existens. När andra tiger, av missriktad välvilja, går hon till attack mot den medeltida kvinnosyn som vissa religiösa muslimer i landet har.

Visst är det märkligt att det måste till en invandrarkvinna för att säga självklarheter om mänskliga rättigheter? Visst är det trist att det inte förs en öppen debatt om integration och flyktingpolitik utan att anklagelser om rasism eller blattekrameri börjar hagla?

Något fungerar inte som det ska, så hur ska problemet lösas? Det är en alltför viktig fråga för att sverigedemokraterna ska kunna sno åt sig den.

Det är klart att jag inte betalar mina egna drinkar, då skulle jag ju aldrig ha råd att gå ut så ofta som jag gör, förklarade kvinnan med det sönderblekta håret en kväll vid bardisken på ett så kallat bättre etablissemang.

Främlingen som precis köpt henne ett glas vin var på toaletten och jag minns inte hur vi kom in på ämnet bjudsprit, bara att jag blev så förvånad över hennes svar.

Själv har jag alltid satt heder i att betala för mig själv eftersom det känns obehagligt att okända människor betalar för mitt sällskap i form av alkohol. Känslan att sälja sig själv för ett glas ett vin blir för påtaglig, precis som om jag inte hade något arbete och är stolt över att kunna betala för mig själv.

Men kvinnan vid bardisken tyckte att det var en fullständig självklarhet att männen skulle uppvakta henne med drinkar, i hopp att få henne i säng.

”Det är inte schysst”, sa jag vilket fick henne att skaka på huvudet och säga: ”Du är korkad som inte utnyttjar läget”, innan hon vände ryggen till.

Varför är det självklart att män ska köpa kvinnor drinkar och dyra kläder? Och varför är männen dumma nog att slänga upp plånboken för att sedan föraktfullt väsa ”drinkluder” när de inte fått komma till?

Kvinnor vill ha jämställdhet men ändå anses självklart att männen ska betala notan. ”För de tjänar ju mer”, som en ung tjej uttryckte det.

Men vad har det för betydelse? Och varför anses det inte konstigt med tjejer som siktar in sig på en rik man som kan försörja dem när deras manliga motsvarighet, gigolon är så djupt föraktad?

Häromdagen skrev Malin Wollin i sin kolumn att frånskilda kvinnor är lådvinsdrickande bitterfittor som dissar alla som är lyckliga eftersom de själva misslyckas med sina liv.

Sant är att det finns kvinnor som är oerhört snabba att ta på sig på sig offerrollen och skylla sina egna misslyckanden på alla andra utan att ta ansvar för sina egna handlingar.

Men avgrundsdjup är också det manliga släktets bitterhet. De klagar över att de aldrig duger, att de alltid är stigmatiserade eftersom de inte är politiskt korrekta kvinnor utan bara hårt arbetande män som enbart betalar men aldrig får någon cred.

Eller som polaren uttryckte det: ” Plånbok och genbank, det är vad man duger till, resten bryr sig ingen om.” Så visst, det finns bitterfittor men underskatta inte mängden av surballar. Och bara en sak är säker: Schyssthet och rättvisa gör alla gladare, oavsett kön.