Våren 2002 höll Anna Lindh, i egenskap av utrikesminister, en lunch för Zoran Djinjic, Serbiens president.
Jag var bjuden eftersom jag hade rapporterat från Balkankrigen men kände mig väldigt malplacerad ända tills Anna kom fram och hälsade. Chosefri och avslappnad var hon väldigt annorlunda från de andra gästerna och jag insåg att det faktiskt var ok att vara sig själv, även i ett sådant sammanhang, vilket var en stor lättnad.

Det blev fler möten efter den där lunchen, middagar med bland annat Mona Sahlin där vi drack vin och pratade om livet. Ju mer jag lärde känna Anna, desto mer respekt fick jag för henne. Hon var någon annat, en mänsklig mamma som ändå var extremt skicklig på de det hon sysslade med.

I mars 2003 åkte hon till Belgrad för att besöka Djindjc men bara en kort stund innan de skulle träffas sköts han av en krypskytt.

Ett halvår senare höggs hon ner av Mihalovic på NK.
Jag kunde inte tro att det var sant, hon hade ju suttit hemma vid köksbordet bara fem dagar tidigare. Jag kan fortfarande inte tro att det är sant.

Anna Lindh var min förebild och jag saknar henne fortfarande.