”Jag saknar min styvdotter oerhört, undrar jämt hur hon har det och hur hon mår”, förklarade mannen sorgset.

Sedan förhållandet med flickans mamma avslutades hade han inte haft någon som helst kontakt med barnet som han var pappa till under flera år.

”Det är bara att gilla läget. Som styvförälder har man inga som helst rättigheter, vi finns helt enkelt inte.”

Det är märkligt att styvföräldrar inte diskuteras mer eftersom det måste

vara oerhört jobbigt att komma in i en familj och tvingas leva med barn som inte är ens egna.

Behöver inte gå längre än till min egen trotsighet när mor gifte sig när jag var i början av tonåren.

Min stackars styvfar fick det sannerligen inte lätt när han totalt oförberedd utsattes för mitt tonårsuppror fyllt med utbrott, surhet och testande. Minns tydligt hur jag ondskefullt väste: ”Du ska minsann inte komma här och bestämma över mig, gubbjävel.”

Förutom upproriska tonårsbarn så riskerar styvföräldern att konfronteras med gamla konflikter, jobbiga ex samt bli betraktade med misstänksamhet från alla möjliga håll. Tungt med tanke på att människan faktiskt bara vill vara tillsammans med den person hon eller han älskar och kanske inte alls är redo för ett stort familjepaket kryddat med gamla surdegar till konflikter.

Till råga på allt utmålas styvföräldrar ofta som onda och taskiga mot barnen.

Ändå är de flesta hederliga, snälla människor som gör sitt bästa och är en värdefull extravuxen för ungar som ibland har föräldrar som inte räcker till, bråkar eller som kanske bara behöver en neutral rådgivare.

Jag ser ju själv hur min egen tonårsson uppskattar sina styvföräldrar, vuxna som han kan tala med utan att de tråkiga föräldrarna lägger sig i.

I andra familjer finns det män som ryckt in som farsa när den biologiska pappan försvunnit eller ballat ur, och därmed blivit hur viktig som helst i ungarnas liv. Extramammor som skjutsar styvbarnen till träningen, läser läxorna med dem och ger dem annat perspektiv på livet.

Barn behöver många vuxna, som kompisar, vägledare och förebilder.

Men otacksamt måste det ändå vara, att leva med och tycka om ett barn som man inte har några rättigheter till. Därför borde vi uppskatta dem mer, dessa tappra, snälla, värdefulla extraföräldrar.