Postens nya vd Lars G Nordström är en sann hjälte. Äntligen en anständig vd som för sig med värdighet och förstår hur viktigt det är, särskilt i tider som dessa, att föregå med gott exempel.

När Lars G Nordström tog jobbet fick han 900 000 kronor i månadslön, lika mycket som 45 brevbärares löner. Detta blev känt samtidigt som Postens medarbetare fick beskedet att ekonomin var så dålig att det inte skulle bli något julbord. Naturligtvis blev de anställda, med all rätt, rasande.

Om detta hade varit som vanligt hade Postens vd hållit sig undan, vägrat att kommentera tills kritiken hade lagt sig och sedan glatt cashat in sin löjligt höga lön.

Men icke. I går förklarade Lars G Nordström att han avstår från hela månadslönen eftersom han inte vill framstå som någon girigbuk.

Nordström kommer med andra ord att jobba gratis, vilken kanske är lite överdrivet, men med tanke på att han har en pension från delstatliga Nordea på fem miljoner per år lär han inte lida någon större nöd.

Själv tycker jag att hans handlande är föredömligt, äntligen en vd som förstår något så självklart som att det är fel att plockar ut en fantasilön samtidigt som de anställda måste spara, och dessutom kanske kommer att förlora sina jobb.

Redan Julius Caesar visade återhållsamhet i fält och höjde moralen genom att dela soldaternas vedermödor när det var som svårast. Därför är det så ofattbart dumt med dessa chefer som tror att de förtjänar sina löjligt höga löner, trots finanskris, varsel och den djupaste ekonomiska misär som skådats sedan 1930-talet. Dessa människor måste leva i någon form av vanföreställning som de håller uppe genom att ständigt bekräfta sin förträfflighet inför varandra.

Arne Mårtensson, som har 750 000 i månaden i pension sedan han slutade på Handelsbanken och befinner sig på en tre år lång jordenruntsegling på sin 15 miljoners segelbåt, säger i en intervju i denna tidning: ”Ingen har betalat för mig av någon annan anledning än att de ansett att jag varit duktig.”

Det handlar alltså inte om moral, utan om att ta vad man kan få utan att skämmas en sekund. Herregud, vad jag är trött på dessa giriga vd:ar, stekare, börsslynglar och annat finansdrägg som saknar all form av självrannsakan eller kontakt med normala människors liv.

Just därför är det så underbart med Lars G Nordströms hederlighet. Måtte fler chefer följa denna föregångsman.

Försvarsmakten har glömt bort vad de ska syssla med. Allt färre officerare ägnar sig åt kärnverksamheten: Att försvara landets gränser och om så krävs döda de som hotar Sverige.

Enligt nästa års budgetproposition kommer försvaret att kosta 44,7 miljarder kronor men enligt försvarsministern kan landet inte längre försvaras. Med ett års förvarning kan bara en tredjedel av försvaret, 10 000 man, sättas in i strid.

Så vad sysslar de med?

”Av landets officerare ägnar sig bara ett fåtal åt att utbilda värnpliktiga, i stället handlar jobbet om att de ska utbilda sig, göra karriär och få högre status”, skriver organisationsforskaren Karl Ydén i sin doktorsavhandling.

Trist är det att något så viktigt förvandlats till ett svindyrt vuxendagis som enbart finns till för de anställdas skull i stället för att tjäna oss kunder.

Däremot satsas det på flashiga reklamfilmer, HBT-arbete, deltagande i Pride och framlyftande av kvinnors rättigheter. Mänskliga rättigheter ska självklart alltid främjas, fast det blir lite fånigt när det är de mer liberala värnpliktiga som skickas på kurser om genuslära och inte de äldre officerarna som ränner på strippklubbar och köper horor.

Lika märkligt blir det när 100 miljoner läggs på en värdegrundsundersökning som alla egentligen skiter i. Borde man inte satsa på effektivitet och kanske också erkänna att det är ett tungt, skitigt jobb att vara militär?

Nu tror jag inte att officerarna själva trivs särskilt bra med situationen. De flesta har nog sökt sig till yrket för att de ville ligga ute på förband, utbilda värnpliktiga och skjuta.

Men det är inte en karriärväg, en officer måste snurra runt på olika poster för att stiga i graderna, han blir chef för en verksamhet ett par, tre år och precis när han börjat lära sig jobbet drar han till nästa jobb.

Vi har alltså en officerskår som består av generalister, kontinuiteten står de civilanställda för.

Förra chefen för Must, Håkan Petersson, sa till och med att Must i första hand var utbildningsfabrik för officerare. Trist med tanke på att alla vi andra trodde att det högsta syftet med denna skattefinansierade verksamhet var att de skulle ägna sig åt underrättelseverksamhet.

Nej, något borde göras, fast det är nog att hoppas på för mycket. Vem vill erkänna sina brister och mista sitt jobb?

Tråkigt är det i alla fall, vi talar trots allt om 45 miljarder som varje år läggs på något som måste och ska fungera.

För ett par veckor sedan störtade en man från en ställning i Göteborg. Han arbetade med att riva en byggnad när han miste balansen, föll åtta meter ner mot marken där han omedelbart dog.

Han var den sjuttonde byggnadsarbetaren som hittills dött i år, ett faktum som av någon anledning har passerat utan någon större uppmärksamhet.

Ändå talar vi om sjutton män, många av dem familjefäder som gått till jobbet, precis som alla andra dagar, och sedan krossats mot betongen sedan de fallit, eller så har de suttit i fordon som vält och trillat nedför stup eller fått skallen inslagen av betongbalkar eller stenar.

De senaste fem åren har sjuttio byggnadsarbetare dött på jobbet och enbart förra året inträffade 800 allvarliga olyckor. Jag upprepar, sjuttio människor har dött.

Orsaken är ett alltför högt tempo och att byggnadsföretagen dragit in på säkerheten eftersom konkurrensen i branschen hårdnat.

”Skyddsåtgärder är det första som dras in när pengar ska tjänas”, säger Lars Nordström, byggnadsingenjör på Arbetsmiljöverket till tidningen Byggnadsarbetaren.

Byggföretagen offrar alltså sina arbetares liv i rent vinstbegär och ingen reagerar.

Tänk om det hade handlat om soldater som gjort utlandstjänst som hade strukit med, eller politiker eller journalister. Då hade det minsann rasats och de ansvariga hade ställts till svars. Jag kan se artiklarna framför mig där beslutsfattarna kölhalats för att de medvetet riskerat sina anställdas liv.

Men om byggnadsarbetarna är det tyst, att ett par stryker med varje månad verkar helt ointressant, lite svinn får man räkna med om pengarna ska rulla in trots att alla vet att många liv hade kunnats räddas.

Säkerhetsföreskrifterna är till exempel betydligt strängare i Norge och där har man råd att arbeta långsammare så att ingen skadas och dör.

I USA blir företagen stämda om någon skulle dö på jobbet, där är systemet självreglerande. Men i Sverige hörs enbart svammel om att ”det är prioriterat” och sedan händer ingenting. Inte en enda politiker reagerar, inte ens från Arbetarpartiet.

Hundratals anhöriga är berörda av dödsfallen, barn har mist sina pappor, fruar sina män. Får det någon stöd, hjälp eller ens erkännande? Såklart inte.

Det är en tydlig skillnad på folk och folk och det är oerhört motbjudande.