Försvarsmakten har glömt bort vad de ska syssla med. Allt färre officerare ägnar sig åt kärnverksamheten: Att försvara landets gränser och om så krävs döda de som hotar Sverige.

Enligt nästa års budgetproposition kommer försvaret att kosta 44,7 miljarder kronor men enligt försvarsministern kan landet inte längre försvaras. Med ett års förvarning kan bara en tredjedel av försvaret, 10 000 man, sättas in i strid.

Så vad sysslar de med?

”Av landets officerare ägnar sig bara ett fåtal åt att utbilda värnpliktiga, i stället handlar jobbet om att de ska utbilda sig, göra karriär och få högre status”, skriver organisationsforskaren Karl Ydén i sin doktorsavhandling.

Trist är det att något så viktigt förvandlats till ett svindyrt vuxendagis som enbart finns till för de anställdas skull i stället för att tjäna oss kunder.

Däremot satsas det på flashiga reklamfilmer, HBT-arbete, deltagande i Pride och framlyftande av kvinnors rättigheter. Mänskliga rättigheter ska självklart alltid främjas, fast det blir lite fånigt när det är de mer liberala värnpliktiga som skickas på kurser om genuslära och inte de äldre officerarna som ränner på strippklubbar och köper horor.

Lika märkligt blir det när 100 miljoner läggs på en värdegrundsundersökning som alla egentligen skiter i. Borde man inte satsa på effektivitet och kanske också erkänna att det är ett tungt, skitigt jobb att vara militär?

Nu tror jag inte att officerarna själva trivs särskilt bra med situationen. De flesta har nog sökt sig till yrket för att de ville ligga ute på förband, utbilda värnpliktiga och skjuta.

Men det är inte en karriärväg, en officer måste snurra runt på olika poster för att stiga i graderna, han blir chef för en verksamhet ett par, tre år och precis när han börjat lära sig jobbet drar han till nästa jobb.

Vi har alltså en officerskår som består av generalister, kontinuiteten står de civilanställda för.

Förra chefen för Must, Håkan Petersson, sa till och med att Must i första hand var utbildningsfabrik för officerare. Trist med tanke på att alla vi andra trodde att det högsta syftet med denna skattefinansierade verksamhet var att de skulle ägna sig åt underrättelseverksamhet.

Nej, något borde göras, fast det är nog att hoppas på för mycket. Vem vill erkänna sina brister och mista sitt jobb?

Tråkigt är det i alla fall, vi talar trots allt om 45 miljarder som varje år läggs på något som måste och ska fungera.