När Aftonbladet i går utsåg Sveriges 100 mäktigaste personer fanns både Alex Schulman och Blondinbella på listan. Två bloggare har med andra ord fått en sådan genomslagskraft att de påverkar debatten i hela landet. Tro mig, det här är bara början.

Maktförskjutningen blev uppenbar under sommarens FRA-debatt då en handfull bloggare eldade på diskussionen tills den tog ordentlig fart på nätet.

Först ville den tröga, toppstyrda politikereliten inte alls låtsas om vad som hände. Ignoransen fick bloggstormen att växa ytterligare och till slut tvingades Reinfeldt och co att krypa till korset. FRA-lagen justerades, power to the people.

Just nu rasar kulturens motsvarighet till FRA-debatten på nätet där Monica Antonsson hävdar att Liza Marklunds bok ”Gömda” är en bluff.

”Gömda” marknadsfördes som en sann historia om Mia som misshandlades och förföljdes av ett ex tills hon var tvungen att fly landet.

I boken ”Mia – sanningen om Gömda” lägger Antonsson fram bevis i form av dokument och intervjuer som visar en helt annan sanning.

Med tanke på att ”Gömda” är en storsäljare och Mias symbolvärde för misshandlade kvinnor är stort borde riksmedia ha kastat sig över storyn. I stället är det skrämmande tyst, i bloggosfären rasar debatten desto intensivare där läsare känner sig lurade och vill ha svar.

Liza Marklund gör dessvärre en Reinfeldt och försöker ignorera saken. Hon har gett en intervju där hon sa att hon varken ljugit, överdrivit eller skarvat och att hon inte tänker kommentera saken mer. Men plötsligt var ”Gömda” ingen sann historia längre utan en roman.

Detta har gjort bloggarna riktigt förbannade och de anklagar mediaeliten för att skydda Liza Marklund.

Förmodligen har de rätt, det finns en del vänskapskorruption och syltryggsmentalitet i branschen och tystnaden är märklig. Men det bloggarna inte själva verkar förstå är att makten inte enbart innehas av medierna utan numera ligger även hos dem.

Tack vare nätrötterna kan inget tigas ihjäl längre, allt kommer ut vare sig det är politiskt korrekt eller ej. Inofficiella nyheter som tidigare cirkulerat i utvalda journalistkretsar som verkat tro att allmänheten inte kan hantera ”sanningen” går numera att läsa på Flashback en timma efter det har hänt.

Alla kan göra sin röst hörd, alla är lika mycket värda och snart kommer fler bloggare vara med på listan över Sveriges mäktigaste.

Det är demokrati på riktigt. Inte undra på att så många är nervösa.

Det var spännande och vansinnigt kul. Någon, som påstods vara helt oskyldig, hade blivit gripen av polisen en kväll då absolut ingenting hände. Blixtsnabbt samlades ungdomarna som skränande och bråkande sökte sig till polisstationen och omringade den för att protestera.

Flaskor och stenar kastades, fler greps. Jag, en fjortonåring som var lika uttråkad och berusad av makt över att ställa till bråk som alla andra, skrek något åt en polisman och vann massor av cred hos polarna när jag också blev gripen.

Jag var en snorunge med palestinasjal som skulle ha hängt med på vad som helst, bara polarna var med och ledan försvann en stund. Och självklart var vi alla förbannade på samhället och det faktum att vi inte hade en gård att hänga på.

Inte mycket har förändrats på 30 år.

Kravallerna i Rosengård skylls på allt och alla; ett fåtal ungdomar, polisen, integrationspolitiken, brandkåren, föräldrar, tillresta vänsteraktivister och naturligtvis över att en moské stängts.

Fast det som beskrivs som ett ställe för läxläsning och en social samlingsplats får en annan bild av Pernilla Quis i Sydsvenska Dagbladet. Moskén var i själva verket en samlingsplats för den muslimska inriktningen Salafi som anses vara den mest hårdföra, puritana och västfientliga tolkningen av Islam.

”Gruppen står för patriarkala, homofoba och odemokratiska värderingar”, skriver hon, och påpekar också det absurda med att de autonoma, antifascisterna, kan stödja en sådan grupp. Att ideologin läggs åt sidan av ”halalhippisarna” för kampen mot samhället och etablissemanget.

Fast vem är förvånad? Vänsteraktivisterna som åkt till Rosengård är ju alltid pigga på att slåss. Ni vet, gruppen som fortfarande låtsas att de kämpar för fina, demokratiska värderingar samtidigt som de krossar rutor och tänder eld på andras bilar.

Men summan av allt är densamma som när de röjde i Köpenhamn – vanligt folk drabbas. Rosengård får sämre rykte och syftet med det hela, en ny lokal, verkar totalt ha glömts bort.

Nej, man känner andra som man känner sig själv. Jag är övertygad om att ideologier och nedläggning av moské bara är ett svepskäl.

Det är kul att bråka och röja när man inte till fullo förstår konsekvenserna av ens handlingar.

Min räddning i livet var att en klok och stenhård lärare fick mig att ta mig samman. Förhoppningsvis kommer någon att göra detsamma med slynglarna i Rosengård.

Att Norge är ett land som befolkat av bortskämda rosenkindande naturresursprofitörer med ett överdrivet intresse för sig själva och som trots alla sina pengar inte ens klarar av att bygga ett fungerande vägnät, det visste vi sedan tidigare. Men att den norska regeringen dessutom fabulerar och är taskiga i affärer är något nytt.

Självklart talar jag om Norges fula svek när det gäller JAS affären.

Norge ska köpa nya stridsflygplan, deras F16 har blivit föråldrade. Upphandlingar har pågått men medan Eurofighter-konsortiet tidigt fattade att något var lurt och drog sig ur trodde vi, de dumma, naiva svenskarna att norrmännen menade allvar.

Norge är ju vårt grannland och det finns naturligtvis mycket att tjäna på ett försvarssamarbete.

Men i stället för att välja- Jas Gripen bestämmer sig norrmännen för att köpa någon av versionerna av det amerikanska jaktplanet F35, ett plan som bara existerar som prototyp.

De påstår att de valde det för dess stealthteknik – sin förmåga att synas lite mindre på radarn – men det gamla partytricket lär vara genomskådat om nu planet överhuvudtaget kommer i bruk.

Jag har själv sett spillrorna av amerikanarnas stealthbomber F117 på ett museum i Belgrad. Planet sköts ned med hjälp av en urgammal väderradar, så deras teknik kan inte vara alltför briljant.

Men ok, jag kan hacka i mig att norrmännen väljer en skrivbordsprodukt framför ett fungerande plan, att de struntar i ett försvarssamarbete med sitt grannland och utnyttjar oss till att förhandla ner priset med jänkarna.

Men att de sedan totalsågar JAS Gripen så att ingen annan ska köpa planet är både stillöst och omoraliskt. Den norske försvarsministern förklarade att JAS var ”oanvändbart”.

Har kvinnan fått betalt för att prata skit om Gripen, eller vad är det frågan om?

Är den norska regeringen så exalterade över att få leka med USA att man fullständigt struntar i affärsetik? Eller har de fått så mycket hybris över att de tjänar pengar på sina naturtillgångar i stället för på hederligt arbete att de anser sig stå ovanför folkvett och hederlighet?

Se bara hur de blivit, bortskämda brats som köper upp allt i Sverige, hyr in oss som gästarbetare och dessutom förnedrar vårt största industriprojekt.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det var ett stort misstag att släppa Norge 1905.

Jesper var en hjälte, sa hans mamma Anna när hon stod på scenen på Försvarsskolans Sverigesal i onsdags för att hedra sin döda son.

Jesper Lindblom var soldat i SSG, särskilda skyddsgruppen, och var bara 28 år när en vägbomb sprängde den bil han och kollegan Tomas Berqvist färdades i.

”När jag får frågan om man ska skicka iväg svenska soldater på sådana här uppdrag så svarar jag ja. Och man ska vara stolt över dem och respektera deras val”, sa Jespers mamma.

Att ett samhälle hedrar sina döda soldater är en självklarhet i alla kulturer och har så varit i tusentals år. Fast seminariet var arrangerat av Jespers föräldrar, uppbackade av Försvarshögskolan och Kungafonden, och inte av Försvarsmakten.

Det verkar nästan som om försvarsledningen och försvarspolitikerna gör sitt bästa för att förtränga att soldater faktiskt dör.

Å ena sidan vill man vara med i den internationella matchen och vinna politiska poäng på att delta. Å andra sidan framhärdar man att Sverige bara ägnar sig åt

peacekeeping och vill inte alls prata om att det värsta alltid kan hända trots att man i stället borde hylla och boosta dem man har skickat ut på uppdrag.

I stället tjafsar man, tre år efter att Jesper dog, om bepansrade bilar ska skickas till de mest utsatta soldaterna i Afghanistan. Nu är det visst på gång, äntligen, men att det dröjt så länge är faktiskt skandalöst.

Ännu värre är det att det inte finns några svenska helikoptrar som snabbt kan föra skadade soldater till sjukhus. Det tog åtta timmar innan Tomas Bergqvist fick kompetent kirurgisk vård. Afghanistan är stort och har usla vägar och de flesta länder sätter heder i att kunna genomföra en snabb Medivac, det är trygghet för soldaterna, men inte Sverige.

Och när soldater i Afghanistan blev beskjutna häromveckan påstod ju Högkvarteret att det var med finkalibrig eld när de i själva verket handlade om ett raketgevär.

Varför? Sådant läcker alltid ut och nu framstår försvarets infoavdelning som lögnare, igen.

Jesper var en hjälte, han dog för andras frihet, hans familj offrade en av sina söner för främmande människors väl.

Därför borde politiker och försvarsledning hedra hans minne genom att börja bete sig rakryggat, sluta hymla, tjafsa om detaljer och utrustning och ta hand om de soldater detta land har skickat på tjänstgöring utomlands.