Det var hemskt att få veta att jag har början till kol. Jag blev rädd på ett sätt som jag inte ens varit när jag jobbat i krigszoner. Ute på fältet handlar det ju om jobb, om att riskera livet på platser som jag kan lämna. Men kroppen kommer jag inte undan och nu handlar det faktiskt om mitt liv.

Usch, jag kan riktigt se mig själv hasa fram, grå i ansiktet och rosslande efter luft.
Kol är en utdragen och långsam sjukdom som i praktiken betyder att man kvävs till döds.  Det är en obotlig sjukdom men förloppet hejdas om man slutar röka.  Fast en del patienter fortsätter trots att de ligger på sjukhuset med syrgasmask, så starkt är begäret efter nikotin.

Det positiva med beskedet var att jag i alla fall inte har lungcancer och att lusten att röka en cigarett försvann som i ett trollslag.

Tog ett nikotintuggummi och kände hur receptorerna i hjärnan lugnade ned sig.
Nu är det krig. De små terroristjävlarna i hjärnan ska inte få styra mitt liv längre. Från och med nu får det vara slutrökt.