Godzilla
avJag hade alltså bestämt mig. Under en månad skulle jag sluta röka, dricka alkohol, samt äta rätt, undvika fett och socker.
Vi talar alltså om en megadetox på varje tänkbart plan, mitt eget ”War on terrorism.” mot de små djävlarna som gör att jag förgiftar min egen kropp.
Beslutet mottogs med blandade känslor av mina närmaste.
Tonårssonen, som hade tidigare sluta-röka-försök i färskt minne hotade med att flytta hemifrån. Maken var stödjande men verkade ändå lite glad över att han skulle åka bort och jobba. Väninnan förklarar muntert att ”Vi kan väl höras när det är över”, följt av ett rått gapskratt.
Detta gjorde mig ännu mer beslutsam. Jag ville bevisa att jag kunde ändra livsstil att förvandlas till en sur Godzilla eller ännu värre, en hälsofascist á la Anna Skipper från ”Du är vad du äter”.
(En av mina mardrömmar är att hon dyker upp står i vardagsrummet och skriker att ”Nu är det minsann dags att röra på dököttet” med snusförnuftig röst.)
Det funkade några dagar sedan trillade jag in i depressionen. Den kom från ingenstans, i ens stunden var allt ok, i nästa stund var allt grått och livet hade förlorat sin mening.
Det var faktiskt en chock att förvandlas till den totala motsatsen till hur jag egentligen är.
Det hjälpte mycket att jag hade läst på och visste att det berodde på att hjärnans serotinhalt sjönk och att jag med mitt låga MAO-värde var extra känslig för just detta.
Läser bland kommentarerna att flera råkat ut för samma depression. Sådant pratar de minsann aldrig om när det ska slutas röka.
Jag håller dock ut. Att titta på Csabas lungcancer aktiverade cortex rejält.
Talade förresten med Csaba i dag. Han tyckte det kändes både kul och märkligt att se sitt innandöme i tidningen. Han är i alla fall på bättringsvägen, hoppas han snart blir helt kry.
Och att jag blir som vanligt igen.