Den snart rosenkindade Godzilla
avPlötsligt känns livet känns grått och meningslöst och även om jag inte är särskilt sugen på att röka är jag inåthelvete grinig.
Nedstämdheten är otäck. Serotoninnivån i hjärnan har fallit med samma hastighet som börskurvorna under finanskrisens första dagar.
Åsa Nilsonne, professor i klinisk psykiatri, har berättat om hur nikotinreceptorerna skickar ut falsk propaganda när de inte får sitt gift och att det gäller att stå emot.
-Ju sämre du mår desto mer behöver du sluta röka. Försök att njuta av abstinensen och gör något som distraherar hjärnan.
Frågan är vad jag ska hitta på? Jogga eller träna alstrar endorfiner vilket är exakt vad jag behöver, men jag har ingen som helst kraft att ta mig någonstans.
En tröstpåse godis och par glas vin i TV-soffan hade varit ett uppiggande alternativ men jag har bestämt mig för att varken dricka alkohol eller äta socker eller fett. Jag vill ju inte byta ut en drog mot en annan.
Börjar dock undra om detta verkligen var en särskilt bra idé. Är det värt att vara en olycklig och sur människa förpackad i en sund kropp? Ska resten av livet bestå av en lång räcka dystra dagar utan hopp eller glädjeämnen?
Ja, jag vet. Mitt vältrande i självömkan börjar nå patetiska höjder och det handlar faktiskt om liv och död.
När jag läser kommentarerna om andra som drabbats av Kol, eller har anhöriga som dött av sjukdomen inser jag att det inte finns något alternativ. Jag kan inte röka, och inte du heller.
Och hey, jag hur ju i alla fall börjat få färg på kinderna. Det är inget dåligt framsteg.