Måste göra ett eget inlägg av ”Kalle Kulas” kanonkommentar:

‘Slutade röka för några år sedan efter många tidigare försök. Mantrat som fungerade för mig var att ”Jag vet inte om jag någonsin kommer att börja röka igen, men jag alldeles säker på att jag aldrig kommer att sluta igen”.

Det kändes liksom som sista chansen. Jag hade fått en läkarrapport liknande din, och slutligen dokument på att all skit jag hållit på med så länge faktiskt tillslut hade tagit ut sin rätt. Om inte det här var motivation nog så skulle jag nog aldrig kunna motiveras annat än genom diagnosterad svår sjukdom någon gång i framtiden. För kanske sista gången så har jag kanske chansen att själv säkra en dräglig ålderdom. Förmodligen kommer det att ligga jävlgtt mycket mindre i potten nästa gång.

Vet inte om total detox är rätta sättet att sluta dock. Du slutar för att på sikt öka din livskvalitet. Om du i samma svep tar bort ännu en hög grejer som faktiskt hjälper till att göra livet värt att leva kan det minska motivationen. Du vill ändra livsstil på sikt, inte snabbt göra dig redo att simma över Engelska kanalen.

Ta du din öl, kaffe, och biskvi då och då även om du associaserar dessa med att röka. Det man är beredd på klarar man. Det är inte saknaden av ciggen med morgon kaffet eller fredags ölen som knäcker dig. Det är dom små sakerna. Vardagsbelöningarna. Dom små detaljerna som gjorde vardagen lite uthärdligare.

Det här var det stora kriget för mig. Hälften av allt som jag faktiskt tyckte om är ju miserabelt om man inte röker. ”Vadå sitta på balkongen på kvällen och snacka?” Det är ju skit trist utan cigg! Då städar jag fan hellre, eller bäddar rent. En timme över med en bok i solskenet. Mja… Ingen höjdare om man inte kan blossa lite medans man läser. ‘Blir mest rastlös. Att missa buss eller tåg var katastrof. 20 minuter på en jävla perrong. Att bara stå rakt upp och ner och vänta. Hur står folk ut? Att gå från bussen hem var lika illa det. Att liksom bara gå i snålblåsten utan cigg är ju helvetet på jord. Tristess och långtråkighet. Att sätta sig vid datorn på jobbet klockan 9 på morgonen och veta att nu skall man inte resa sig därifrån förrän 12:30 när det är lunch. Det är de här små grejerna som bryter ner viljan och motivationen.

Tänk dock så här… Av alla cigg du rökte, hur många var riktigt bra? Kanske en på morgonen om du inte var för stressad. Kanske någon under dagen efter ett långt möte. Kanske en på kvällen när allt du måste göra under dagen blitt gjort och du satte dig ner. Mycket mer än så var det aldrig för mig i alla fall. Då återstår resterande 17-27 jävla cancer framkallande illaluktande svindyra cigg som förstör hy, hår, naglar, kondis, och blodcirkulation…

Stressade halvrökta cigg med kalla fingrar på språng mellan bil och jobb. Tre snabba bloss innan du var tvungen att gå in och vända på köttfärs såsen. Några panik bloss mellan buss och tåg eftersom man inte kan röka på perrongen. En ensam cigg utanför puben som man inte kan röka på. En snabb cigg i regnet på balkongen i reklamen i programmet ni satt och tittade på. Konstrade konversationer i någon rök-kub med någon gubbe som fan inte ser frisk ut.

Jag har gått ur sängen med lunginflamation för att i badrock röka en cigg på balkongen i stickande snöblandat regn. Hostandes och frysandes i feberskakningar. När du tänker tillbaka på hur bra det var när du rökte, tänk på de här gångerna. Inte på hur härligt det var med en cigg med rödvinet på semestern på verandan i St. Rafael efter att ungarna var i säng. De flesta cigg, till och med när du inte tänkte på hur farliga dom var för dig var faktiskt inte sååå jävla bra när allt kommer kring.